Dove ber om ursäkt men Lindex bara ångar på


Jag blev så glad när jag läste det här: http://www.politism.se/story/dove-backar-och-ber-om-ursakt/#post-12639
   Med tanke att jag skrev om det här: http://autopilot.blogg.se/2014/april/i-walk-in-the-air-between-the-rain-through-myself-and-back-again.html var det en fruktansvärt positiv överraskning att Dove hade gått ut med en offentlig ursäkt för sin senaste reklamfilm. Äntligen händer saker, den där vinden alla pratat om, äntligen har jag sett den blåsa över en slätt jag nyligen stod och skrek på.
Och hur sorgligt är det egentligen att en så liten sak, för en sådan liten grej, väcker den här sortens lyckorus?
En reklamfilm för en deo, ett uttalande om hur vi ska få vackra armhålor - att den ynka kroppsdelen över huvudtaget kan få så mycket uppmärksamhet...

Återkommer till det där någon sa om att vi feminister och normbrytare ALDRIG är nöjda i de segrar vi vinner utan genast ska gå vidare till nästa stridsfält - kan inte låta bli att känna det nu, mitt i segern, att det inte räcker. Det räcker fan i mig inte att Dove ber om ursäkt och bekräftar att vi haft rätt, vi som protesterat. För det komer komma en ny film, en ny kampanj, en ny våg av förtryck, sexism och objekt.
Lindex kontrade ju så otroligt lägligt med detta: http://www.aftonbladet.se/theyouway/fashion-news/article18757331.ab och Lady Dahmer (http://ladydahmer.nu/ar-de-syskon/) bland andra var snabb på att ge uttryck för det vi alla känner: vad i hela fan?
Detta trots den tidigare ursäkten, "segern" - genast fick vi syn på nästa fiende - är det verkligen så oförståligt att vi genast ger oss på en ny fajt? Är det inte så alla människor i alla tider har gjort?
   När vi uppnått ett mål tar vi nästa, för om vi lutar oss tillbaka och njuter av vad vi vunnit, är det då vi kanske blir lite bekväma och nöjer oss med att det där andra vi ännu inte uppnått kanske ändå inte är så viktigt, värt tiden och kraften att slåss för?

När det gäller våra hjärtefrågor kan vi inte riskera att bli nöjda. Att luta oss tillbaka och vänta en dag, vila i lyckan, för bredvid oss sitter någon som just får sin värld förstörd tack vare att inte tillräckligt många kämpar för samma sak.
Jag kan inte bli nöjd så länge den bredvid mig krossas.


I walk in the air between the rain, through myself and back again

Idag var det åter en käftsmälls-dag - och jag lärde mig ännu en gång vad det gör med människor att hålla käften, och hur det ser ut när någon tystar ner.
Vi diskuterade media, reklam, kvinnor och män och hur de framställs så olika - jag drog fram allt jag kunde komma ihåg från alla analyser jag läst på senare tid - och lik förbannat var det viktigare att poängtera att:
"All reklam vinklar inte så som du säger."
"Kvinnor framställs inte alls så i alla kampanjer."
Det tar aldrig slut. Inte ens i de allra finaste relationerna, även där finns den här fula lilla sanningen.

Kvinnor objektifieras inte alltid, överallt. Bara väldigt ofta i väldigt många sammanhang. Alla kan inte enas i en fråga, men alla kan heller inte tro att de kan komma in i en debatt de inte velat ta del av hittills, och tro att deras tolkning ska vara mer rätt eller mer värd att höras. De får inte tro att deras argument ska vara till för att överrösta mina eller till och med tysta mina.
   Det är ett val, självklart. Jag har valt att se det på det här sättet, se den här sanningen, men det fanns inte så mycket annat att välja på när dörren väl stod öppen och en annan sanning visades för mig. Jag kunde inte stänga dörren och fortsätta som vanligt. Jag såg, jag drabbades, jag förändrades. Det är inte svårare än så. Jag förändrades.
   Jag förändras dagligen, ju mer jag läser, ju mer jag ser, ju mer jag upplever. Det går så hårt åt mig att jag väldigt ofta känner att jag inte vill mer. Jag vill inte finnas. Det är inte en dödslängtan eller någon självmords-dröm, det är bara en sådan enorm tyngd av hopplöshet som knappt är möjlig att orka med.
   När argument som de ovan presenteras för mig och jag sedan ser hur personen som lagt dem stänger sin dörr igen och vägrar se det ur ett annat perspektiv, då tappar jag så oändligt mycket mark.

All reklam framställer inte kvinnan som passiv och mannen som aktiv, all reklam sexualiserar inte, utesluter inte, förtrycker inte. Detta är inte en fråga om att jag säger att Joho ALL reklam är ond reklam. Jag pekade på en utgångspunkt som gäller i 9 fall av 10. Ett samhällproblem, en ormgrop som berör oss alla vare sig du är för eller emot. För här finns ingen gråzon, min vän. Du kan inte öppna dörren och slänga in lite åsikter när det passar dig, inte om du faktiskt vill bli hörd. För när du vägrar lyssna på mig ser jag inget skäl till att lägga tyngd i det du vill ha sagt, även om jag förstår och kan läsa mellan raderna genom ditt kroppspråk och allt det där du INTE säger.
Att inte göra något är faktiskt att också göra något. Det är att inte delta.
Du deltar inte i förtrycket, men du deltar heller inte kampen och det är kanske nästan lika illa.

Den där goda, fina reklam-världen du vill peka på, uppenbarar sig 1 gång av 10. Den neutrala frizonen där produkten är i fokus, inte ett kön. Jag gillar sådan reklam men jag kan inte fokusera på EN bra sak som ständigt överskuggas av tio dåliga.
Bara för att en reklamfilm inte får mig att fundera över utseende, vikt, hår, beteende, relationer osv, så överglänser inte den filmen alla de där andra, de där 9 filmerna dagligen som får mig att skämmas över min kropp, mina åsikter, min person.
Kanske är det därför vi är så olika; för jag kan inte fokusera på det bra när så mycket annat är dåligt. Det förändrar ju ingenting för mig; kriget fortsätter men jag har bara stängt dörren så jag slipper höra skriken.
Bara för att du höjer volymen när du hör att grannarna slåss och barn skriker, så innebär det inte att bråket är slut och barnen blir tröstade. Det är faktiskt jävligt egoistiskt av dig att göra så. Istället borde du gå dit, knacka på, fråga vad som händer och visa att det som sker bakom stängda dörrar inte betyder att det är okej.
   Att en av hundra våldtäktsmän faktiskt döms är ingen tröst alls. Att en match av tjugo vinns av ditt favoritlag ger inga större poäng eller skäl till att fira. Lika lite betyder det något alls i diskussionen kring sexualisering och objektifiering av kvinnor i media vilka företag som INTE sexualiserar och objektifierar.
   Någon sa till mig att vi aldrig är nöjda med de segrar vi får, att vi bara gapar efter mer. När vi fått igenom att homosexuella får gifta sig ska vi genast gå vidare till att de ska ha rätten att få adoptera, och när det gått igenom ska vi kräva tillträde till ALLA arbetsområden och kräva lika lön - vi kan aldrig bara stanna upp och vila i det vi just vunnit.
   Denna någon har nog aldrig upplevt sig förtryckt, förminskad eller rent av osynlig eller så har denna någon har inte lyckats se att det inte handlar om att få igenom sin vilja, utan om att kämpa mot ett förtryck, mot strukturer som förminskar och förgör människor på grund av vilka de blir kära i, vad de har mellan benen, vilken hudfärg de bär osv. Kampen tar inte slut bara för att delmålen nås. Kampen är slut när människor slutar värdera andra människor så som de gör nu.
Kan den kampen någonsin ta slut, undrar jag nu mitt i all hopplöshet och den här motströmmen jag befinner mig i.

Det otäcka är dock att se hur lätt det är för vissa att normalisera och ursäkta detta. När jag står där, ensam feminist, utan uppbackning, och för en diskussion mot två män som inte alls tycker att det ska läggas så mycket vikt i detta - de kan så lätt vifta bort det jag säger och på så sätt vifta bort mig utan att ens inse att det är just det de gör.
   Jag kan aldrig tvinga på dig en åsikt om du själv inte är intresserad och vill lära dig mer, jag kan aldrig säga att du TYCKER fel, KÄNNER fel, UPPFATTAR fel. Men att okej-stämpla något som i 9 fall av 10 hjälper till att stärka det fenomen som drabbar 50% av befolkningen bara för att det är lättare så, det kräver ingenting av dig och det kostar dig ingenting, för mig är det väldigt märkligt. Det gör mig och min åsikt och min övertygelse fullkomligt värdelös och viktig, när den i själva verket handlar om något som är ren fakta, en teori som analyserats och bekräftats.
   Varför är det jobbigt att läsa om, lyssna på och försöka förstå det här med feminism och vad det innebär att leva i ett patriarkat, när det tydligen går an om du får slänga in ett argument om alla de ämnen där du anser att feminismen är ute och cyklar, överdriver eller bara gått för långt åt fel håll?
   Jag läser och studerar och tar åt mig och gräver ner mig i enorma mängder feministisk litteratur, jag läser bloggar där dessa analyserar fördjupas och förenklas så att vi lättare ska kunna se hur otroligt felbalanserat det är runt omkring i hela världen. Jag hetsar upp mig, blir förbannad, feltolkar, ber om ursäkt, viker mig i diskussioner där jag haft fel, läser på - jag LÄR mig mer och mer för varje dag, jag kontrar med att läsa om olika härskartekniker för att bättre kunna förstå och samtidigt lära mig att argumentera och ta konflikter på ett bättre sätt - jag andas, äter och försöker leva feminism, men så ofta möts jag av hårda, vassa motargument från de som inte brytt sig ett dugg hittills om att framföra en åsikt i frågan då det varit så ointressant och jobbigt att lyssna på.
   Argument som inte ens handlar om samma sak, som säger "All reklam gör inte så" när det handlar om problemen med reklam som GÖR så. Säg något om den reklam som GÖR så, kom med relevanta åsikter och berätta vad du anser om det problem vi faktiskt har framför oss, diskutera utifrån samma utgångsläge. Du pratar om chips och jag pratar om ostbågar, kom inte och försök få mig att köpa ditt argument om att dessa är samma sak bara för att de ingår i kategorin Snacks.
"Nazismen går ut på att alla inte har samma människovärde och inte förtjänar samma rättigheter" bemöts med "Fast en del nazister tycker ju bara att vi inte behöver ta emot alla invandrare som vill komma hit." Det kanske är en usel jämföresle men det är samma slags argumentation; den ena pekar på grundstrukturen och den andra vill på något sätt poängtera att allt inte är piss och skit.
När en person förlorat sitt barn säger du ju inte åt denne att vara tacksam för att personen kan skaffa ett nytt barn.
När en feminist pekar på de rådande könsrollerna, normerna och problemen detta medför, är det alltså lika illa att då gå in och peka på de få områden där detta inte är lika uppenbart. För tyvärr är det oftast så att där till exempel objektifieringen inte är lika framträdande, jobbar färre kvinnor, diskrimineras de av en annan läggning osv. Vare sig vi pratar om reklambranschen, media eller vardagsliv - finns inte det ena så finns för mycket av det andra.

Dove gör reklam för sin nya deo, de visar upp olika slags kvinnor som alla har en sak gemensamt; de rakar sig under armarna. I reklamen får jag höra: "Vad gör du för att få vackra armhålor? Rakar du bara?
Vad händer här - innan filmen ens hunnit börja får vi alltså veta:
   1. Armhålor hos kvinnor (som medverkar i filmen - ingen man i syne så den riktar sig nog bara till oss) ska vara vackra. "Vad gör du för att få vackra armhålor" det är alltså ett ideal, ett mål, något vi ska sträva efter om vi vill vara kvinnor.
   2. "Rakar du bara?" Jag hade varit så mycket nöjdare om de sagt "Rakar du?" för då hade de i allafall gett ett alternativ. Istället har vi här en reklamfilm som visar att kvinnor ska ha vackra armhålor, och det innebär inte att där får finnas hår.
När de säger "Rakar du bara?" säger de att det är en självklarhet att du är rakad under armarna. De skapar en norm, eller de hjälper till att hålla den vid liv. De säger att Så här ska DU vara, och utelämnar allt annat. De säger inte rakt ut att hår under armarna är fel, de säger ingenting om det och det tyder på att det är något som inte är vanligt och accepterat nog att prata om.
   Här kan då det där jävliga argumentet komma: Men alla som gör reklam för deo gör ju inte så!
OCH?! Jag kan komma på en enda reklamfilm som är någorlunda okej och det är Rexona, och endast för att de, till skillnad från andra filmer, inte har med armhålor. I alla andra reklamer finns där alltid en slät, len, mjuk och behaglig armhåla att beskåda. Men inte hos Rexona. Där finns dock andra "fel" och störande normer och stereotyper, men jag är så lycklig över att slippa armhålekomplex där!
   En reklamfilm gör inte mig mer bekväm i att inte raka mig under armarna. Om varje reklamfilm kunde lägga fram fokus: lukt, irritation och funktion - istället matar de in så mycket ideal och "kvinnliga" egenskaper som bara är möjligt - en deo ska fungera lika bra vare sig du är rakad eller ej, och du kan bli lika irriterad även om du har hår under armarna. Istället gör de reklam för en deo som ska hjälpa dig med besvären du får av att raka dig så du kan leva upp till orimliga krav som säger att du inte ska vara hårig men heller inte rödflammig och irriterad, vilket du blir av att konstant raka bort det hår som växer där naturligt.
   Detsamma gäller alla reklaminslag som alltid har heteronormen i fokus. Heteroäktenskap, heterorelationer - de säger inte öppet att homorelationer är fel eller knasigt eller något negativt, de säger bara inget alls, visar inget alls, balanserar inte upp så att all kärlek kan normaliseras. De väljer att normalisera heteronormen och på så sätt påvisar de att homosexualiteten är avvikande, onormal (oönskad?). Hela HBTQ-rörelsen är underlägsen och näst intill obefintlig, i allafall i min kära TV. Det finns där men inte alls i samma utsträckning som det heterosexuella - man och kvinna går till mäklaren, man och kvinna gifter sig på stranden, man och kvinna ska skaffa barn och får veta att Alvedon är gravidvänligt - hetero är normalt, homo är onormalt. Gah.


Jag tror inte jag kan förtydliga mer nu. Jag har gått från att svamla om sexistisk reklam gällande män och kvinnor i underkläder, människor som inte tänker sig för innan de öppnar munnen, personer som inte är ett dugg intresserade av feminism förrän de får kasta lite hån över den, till att spy galla över armhålor och reklamen som riktar sig till endast de kvinnor som vill vara lena som babyrumpor där (alltså - va?) för att sedan halka in på hetero/homo-normerna.
Har jag sagt att jag är en väldigt förvirrad person?

Förlåt om jag gjort massa tabbar och varit rörig och till och med kommit med helt fel åsikter/argument/begrepp men jag tror nog att ni ändå förstår och till och med kan ta till er.
Jag är trött. Fysiskt och psykiskt. Nästan 4 timmars intensiv terapi inom loppet av tre dagar kräver sitt pris och det är inget jag rekommenderar. Å andra sidan rekommenderar jag ingen att acceptera att det är så här det ska vara att leva i samhället idag, år 2014, i Sverige. Men det är ju bara jag, jag är trots allt riktigt jävla bitter och hatisk nu så kanske kan jag en dag se de där ljusglimtarna i att en av tio reklamer inte säger åt mig att vara knullbar men inte för kåt.
Fuck off, typ.


Puss.


Is it love if you didn't hurt someone? eller Inför Den tysta våldtäkten del 3

Vad är rätt och vad är fel?
Hur mycket kan jag lämna ut om mig själv, hur mycket vågar jag? Hur ser spelplanen ut och vilka regler ska jag följa - dina eller mina?

Jag är socialt handikappad. Jag vet inte om det är en faktiskt diagnos, eller ett påhitt, men det stämmer in på mig. Jag vet inte alls hur man bör bete sig bland folk. Jag vet att man inte pillar sig i näsan, slår sönder inredningen, skriker och kastar mat.
Men det sociala spelet; vad man pratar om, hur, vilka man pratar med - jag vet inte vad som gäller, när vad gäller, bland vilka sanningen får vara ocensurerad.
Det finns inget filter. Jag säger alltid fel saker, skrattar åt fel skämt, gräver i fel ämne. Det var omöjligt att ha en konversation med någon av de andra föräldrarna på B's förskola; vad i helvete skulle jag prata med dem om?
  Förstår ni? Medan andra, "normala" människor möts i en lekpark som vuxna, pratar om väder och vind, blöjor och skolor, så kan jag lika enkelt halka in på huruvida sperma bör sväljas eller spottas ut, om jag föredrar att bajsa med toadörren öppen eller stängd.
Jag VET att det inte är sådant man pratar med vemsom helst om, och oftast låter jag ju bli att prata om sådant - men jag vet bara inte vad som är okej och vad som är över gränsen - är sexuella övergrepp något man kan småprata lite om i en lekpark när barnen inte är inom höravstånd? Kan jag prata lite med någon av de anställda i en klädkedja om hur fel det är av psykvården här i stan att nöja sig med att varna den sjukgymnast som nyligen bröt sin tystnadsplikt?
Vart får vi diskutera vad med vilka?

Det är därför den här bloggen är så svår just nu, jag försöker hitta balansen igen, den jag hade en gång då jag bloggade på blogspot. Å andra sidan skrev jag annorlunda då så ingen kunde egentligen avgöra vad som var fiktion och vad som var självbiografiskt material. Jag gjorde upp karaktärer istället för verkliga namn, ibland blandade jag sanning med fantasi så att de berörda inte skulle hängas ut.
När Autopiloten plötsligt blev feministiskt lagd, när FATTA-kampanjen väckte liv i mig - ja då suddades allting ut. Jag kunde inte skriva om våldtäkter om jag inte skrev om det som faktiskt hänt. Jag har länge undrat hur i helvete jag ska kunna skriva del 3, hur jag bäst ska få fram det jag fick gå igenom utan att hänga ut personen ifråga. En annan del av mig VILL hänga ut personen i del 3. Jag vill varna andra för honom, göra vad jag kan för att andra inte ska behöva gå igenom det jag gjorde.
Jag vill inte att fler barn överges av honom. Jag vill inte att fler kvinnor gör abort på grund av honom. Jag vill inte att fler kvinnor tar överdos på grund av honom, skär upp stora jack i sin kropp på grund av honom, jag vill inte att fler kvinnor får obotliga könssjukdomar på grund av honom.
Jag vill inte möta en enda kvinna till som för resten av sitt liv ska behöva bära på en avgrundsdjup tomhet på grund av honom.


I slutet av mars skrev jag en kort text om detta, för några dagar sen skickade jag detta till Tjejjouren.se med en förklaring, som exempel på hur det kan se ut när man självskadar sig med sex, men också hur det ser ut när någon i ett förhållande väljer att använda sig av olika typer av övertalningsmetoder, härskartekniker, när någon blir utsatt manipulation och kontroll. Och framförallt; det finns inga tydliga gränser inom vilka detta kan äga rum - oftast är det diffust, passivt, något man inte kan sätta fingret på, så pass "oskyldigt" att man knappt reagerar eller reflekterar över det - förrän skadad är skedd så pass många gånger att det inte går att laga igen.
   Går det att bevisa manipulation? Går det att bevisa psykisk misshandel? Psykiskt tvång, psykiska tvångsvåldtäkter? Går det att bevisa att en person utnyttjat din underlägsna position för att få det han eller hon vill ha? Kan man någonsin vinna upprättelse från en sådan sak?
I dessa frågor har jag alltid varit ett lätt offer och kanske är jag fortfarande det - men det hör inte hit nu.
Analysen kan vi ta senare, efteråt, när jag skrivit om och rättat till och hittat det perspektiv som passar mig, lagen och min omgivning bäst. Frågor som Hur kunde han få dig till det? Hur kunde du tro på hans lögner? Varför stannade du kvar? Varför gick du inte?
Varför tur och retur går hon inte / varför stannar hon inte?

Detta har hänt. Detta hände upprepade gånger. Detta hände mig, händer andra, har hänt många innan mig. Detta kommer fortsätta hända så länge det finns kvinnor som fungerar som jag fungerat, och sådana kvinnor kommer fortsätta finnas så länge MÄNniskor där ute får dem att tro att de måste älskas, åtrås och behövas om de ska ha ett mänskligt värde.
Detta ska aldrig mer få hända mig. Detta ska aldrig mer behöva hända någon annan.

Men det kommer hända dig. Och det kommer hända andra.
Och kanske kommer det till och med hända mig igen.






Nu släpper vi ut det svarta och låter det lysas upp

Jag hittade, genom http://minasannaord.wordpress.com/ , till en blogg som tog luften ur mig.
Det var i samband med den arga diskussionen om Tallink Siljas talesperson som på något sätt fått för sig att det är den fulla kvinnan som bär skulden om och när hon blir våldtagen, att vi enkelt kan ta oss ur ekvationen genom att inte dricka - då vi vet vad det kan leda till.
(I mitt stilla sinne tänker jag att det hade varit så enkelt om jag hade varit full varenda gång mitt nej förvandlats till ett Okej.)
Hur eller hur, jag ramlade in här: https://wdarknessfalls.wordpress.com/2014/04/09/sa-farligt-kan-manshatet-vara-det-kan-leda-till-karlek-for-en-sjalv/


Jag slås av modet, kraften, ärligheten, jag slås av hennes förmåga med ord, hennes förmåga med livet, hennes överlevnad. Jag slås av hur lika våra fäder varit/är, jag slås av hur mycket smuts som finns ingnott i den här historien, jag kan minnas mina egna duster med skrubbsvampen som ändå aldrig fick bort det värsta.

Oavsett övergrepp - incest, överfall, pojkvänsrelaterat, så finns det en gemensam sak: smutsen. Föraktet.
Vissa, som jag, vänder det mot sig själva, och försöker i en hemsk spiral att vara andra till lags och alltid vara redo att ställa upp för det är det enda man kan, det är det enda som ger en svag känsla av värdighet (hur något så förnedrande nu kan göra det)
och andra vänder det utåt, bortåt, åt den eller de som faktiskt SKA bära den där smutsen, det svidade självföraktet. Som för resten av sitt liv ska ångra sig och aldrig förtjäna någon förlåtelse, ens i döden.
Jag skulle så gärna vilja lära mig det, att peka skuldefingret åt rätt håll, där det hör hemma. Efter så många år då jag och andra vänt det mot mig själv blir det som en vana. Det är lättare om felet är mitt för då behöver jag inte uppleva att ännu ett förtroende dödats, ännu en vän svikit, återigen ett bevis på att det bara är kärlek om det gör ont.

Jag tänker på den tysta våldtäkten (del 2) på alla som läste och skrev till mig, berättade sina historier. Om ni läser länken kanske ni finner en annan sorts kraft, en ork att fortsätta brottas med era skuldebrev.
Jag hoppas ni får uppleva detsamma som jag upplevde: en lättnadens skyfall av tårar som urholkade allt och gav mig ett nytt perspektiv.

Puss.

hallå hej hoho



 

Finisar! Jag tänkte att vi kanske kunde få det lite lättare att nå varandra i den enorma internetrymden, så jag skapade en sida för Autopiloten ifall ni får lust att säga hej eller bara besöka mig

här hittar ni mig: https://www.facebook.com/Etikihu

jag ska försöka bli bättre på det här med skrivandet, och det har hänt så mycket nu på sista tiden så jag behöver verkligen komma tillbaka hit. Samtidigt gör världen äckligt ont och jag vet inte hur jag ska prioritera; mig eller kriget.

Var rädda om er!! <3



Tack migrationsverket, tack Sverige


Imorse lämnade han oss, vår fina vän. Min sons absolut bästa vuxenkompis, min sambos första ordentliga vänskap sen T tog livet av sig - han fick inte stanna kvar här.
"Du har ingen fast anställning." Poff.
Hur förklarar man det för en femåring så han kan förstå att det kan komma att dröja länge innan vi får se honom igen? Hur förklarar man varför det är så? 
Efter 3 månader var hans svenska så pass bra att sonen förstod honom utan problem. Skriftligt är han nästan bättre än mig. För bara ett par månader sedan fick han praktik på en vårdcentral (i sitt hemland är han färdig läkare) och för knappt två veckor sen förlovade han sig med kvinnan han varit förälskad i sen han såg henne första gången.

Han fick inte stanna kvar. Han lyckades inte få jobb under det år han bodde här, med sin mamma och sin bror. Så de skickade tillbaka honom. Till vad? Boende hos ett par kompisar i väntan på jobb, bostad, pengar. 
Det gör så ont. Jag har inga ord, jag har tårar och frustration och det naiva, det som hoppas att han bara är borta för en kort stund.
Jag vet att det är svårt för vem som helst att få jobb just nu, speciellt utan en utbildning, speciellt om du inte talar språket flytande. Jag vet många svenskfödda som haft sämre odds än honom, och ändå fått jobb. Jag vet de med mindre utbildning som ändå sitter inom vården och missbehandlar sina patienter.
Den här mannen har funnits med oss i ett års tid, med våra barn, på våra utflykter, under födelsedagar, jul och nyår. Han har träffat våra föräldrar, suttit barnvakt, tagit med sig sonen ut på bus och äventyr, smugglat med godis och snacks som de sedan ätit i smyg på pojkens rum, det har spelats fotboll och fiskats och grillats och det han inte kunde innan har han bett oss lära honom. Han har varit nyfiken, villig att lära, omtänksam, kärleksfull, generös, hjälpsam, kunnig, finurlig... Det tar aldrig slut. Han är mer än en vän, han är Familj. Biologi har redan bevisats vara obetydligt, det är den Familj jag väljer som i slutändan får det att bära eller brista, och han är en del av vår. En bror, en kusin, en jämlike som lärt oss så mycket och som fått oss alla att förstå lite mer hur jävla hemsk den här världen, det här landet, kan vara.

Sonen hade byggt ihop en legomojäng som han ville att E skulle ta med sig. "Om den går sönder måste du lova att komma tillbaka till Sverige så jag får laga den!"
De sa adjö i vår hall. Jag tror inte pojken fattade att det kommer dröja länge innan de ses igen. E lyfte upp honom, höll honom i sin famn och bad honom lyssna på sina föräldrar, vara rädd om sig och lillebror.
Det gjorde så jävla ont. Allting i detta gör så jävla ont. 

Kanske vill jag kalla det obegripligt. Att det händer. Att just han utvisas. Det känns så orättvist.
Och jag vet att det finns värre historier, det finns barn som skickas tillbaka till krig och kaos och ett löfte om en plågsam död. Det finns kvinnor som skickas tillbaka hem där de sedan blir ihjälslagna och bortglömda. 
Jag vet det. Jag vet att det finns de som måste få stanna, och som ändå inte får det.
Jag vet också att det finns våldtäktsmän, kriminella, missbrukare och ovilliga människor som kommer hit och som får stanna, som får hjälp och stöd och vård och jobb. Som får chans på chans, och som kastar bort dem. 
Jag vet att det finns svenskfödda som borde förpassas till de skitigaste groparna i helvetet. Jag vet att det finns större orättvisor än denna, men just nu kan jag inte hantera det här genom att tänka på alla andra familjer som splittras och går sönder.
Just nu har min femåriga son förlorat sin bästa vuxenvän och vi har förlorat en familjemedlem och jag vet inte om vi någonsin kommer få träffa honom igen.
Just nu räcker det för mig, att den orättvisan drabbar människor. Det behöver inte vara värre för att få lov att göra ont.

Så tack. Tack Sverige. Bravo.


Mina 33 anledningar 2



Den 9 mars var jag på väg hem från affären på kvällen med två vänner. När vi gick förbi det nyöppnade gymmet Fitness4you såg vi en äldre man som stod och smygfilmade(!) tjejerna som sprang på löpbandet. Jag fick nog. En sådan enorm trötthet. Så förbannat mycket besvikelse över att det är så här, hela tiden.
Jag påpekade för honom att det han höll på med var olagligt, varpå han svarar mig: Men nu är det så här att jag inte ska göra något bus med detta.
Det är okej att filma tjejer på löpband i smyg baraman inte gör något bus med det. Frågan jag ställer mig är då; varför behövde han då smygfilma?

Självklart sa vi till tjejerna när mannen hade gått, och de i sin tur gick genast till personalen. Men ändå. Det finns så mycket otäckt där ute. Så mycket otrygghet.
   Jag ringde gymmet dagen efter för att se hur de tänkt lösa problemet med att de som går förbi utanför har fri sikt in över de som tränar. Det är inte första gången jag sett människor stå och glo, men jag trodde då aldrig att jag skulle behöva se just detta. Tjejen jag pratade med sa att de redan beställt insynsskydd och att de nu skulle snabba på detta ytterligare.
Jag gick förbi gymmet senast igår, och det enda som kommit upp är en logga ganska högt upp på fönstret som gör att man inte längre har fri sikt över den del av gymmet som ligger längst in, men löpbanden och motionscyklarna som står nedanför fönstret är fortfarande synliga för vem som helst.
   Jag hoppas innerligt att det inte är deras enda lösning. I en vacker värld skulle det inte vara nödvändigt, men vår värld blir bara fulare och fulare. Jag behöver feminismen för att orka med det. Jag behöver feminismen för att orka säga ifrån.
För att våga markera att sådant inte är okej på något sätt.



Don't try to fix me, I'm not broken


Kommentarerna ni skriver - de värmer. De gör ont. Så många som är med om samma sak, vissa av er lever under sådana omständigheter, under samma jävla vanvett.
Jag har varit där. Det är inte samma helvete att trampa sig igenom, men på ytan ser allting likadant ut. Min eld brann inte värre eller mindre än den du just nu trampar på. Det är just det: eld är lika jävla varmt oavsett styrka. Det kan inte brännas mer eller mindre i olika lågor, men man kan förtäras olika. Skillnaden ligger inte i det verktyg som orsakar oss smärta, utan hur vi människor är skapta för att hantera den.
Det jag gick igenom för fem år sen, tio år sen, evigheter sen - hade jag överlevt om jag idag tvingats gå igenom dem?
Jag var annorlunda då, immun, van, jag visste inget annat. Nu är jag mer sårbar, mjukare, oskyddad. Jag skulle inte överleva idag att gå igenom det jag gick igenom då.

Vi är olika, vi växer, krymper, böjs, bryts, går sönder och går av.
Men res dig, snälla. Res dig alltid upp, hur böjd och bruten och trasig du än är. Bara res dig, damma av dina byxor, ta ett nytt andetag.
För den som alltid reser sig upp kan inte förlora.

***


Jag har fått en jätterolig hemläxa i terapin till på tisdag. Och med jätterolig menar jag självklart att den är hemsk, jobbig och fullkomligt omöjlig just nu.

"Hur många olika typer av förtryck och våld förekom mellan dig och R?"
Det hade varit lättare att lista vilka som INTE förekom. Eller att ta det år för år. Istället ska fem år summeras, fyra i ett förhållande, det femte som enbart kk.
Hurra.
- Du behöver det, dels för del 3, men också för att kunna börja bearbeta det.
Jag känner mig som 15 igen - jag vill inte bearbeta det jag vill inte vill inte vill inte.
Men samtidigt sitter jag fast, lutad mot en stor betongmur just nu. Den dök upp från ingenstans och på andra sidan finns så mycket jag vill ta del av, så mycket jag kan komma att förlora om jag inte tar mig förbi den där muren.
Jag orkar bara inte just nu. Allting gick så fort, jag hoppade på tåget i farten och så körde jag bara på, utan hastighetsmätare.
Så nu sitter jag här, lutad mot en kall mur, med ett helt liv på andra sidan. Jag kan spekulera hej vilt i vad den där muren betyder, vad den består av, olika sätt att ta sönder den, ta mig över, gå runt.
Men fakta kvarstår; om jag ska kunna sluta se bakåt måste jag läka, och läka kan jag inte göra så länge jag inte vågar möta allt det som hände.

Jag hatar terapi. Jag hatar psykologi. Jag hatar att det känns som att ta på sig en offerkofta. Oron över att andra ska tycka att jag ältar, trots att A säger att jag är "traumatiserad" - vadfan, krigsoffer är traumatiserade, jag är bara summan av för mycket negativ respons.
Jag vet inte.
Hemläxan och Del 3 kommer väl utvecklas samtidigt eller födas ur varandra. Det är på gång, ha tålamod.

Res dig, alltid.
<3


Så viktigt



http://www.politism.se/genusfolket/det-ar-vi-som-ar-problemet/#post-11159


Jag vill bara gråta. Fan. Så arg, så ledsen, så besviken och bitter.
Så här skrev jag på Facebook:

"Det är mycket enklare att förklara dessa normer och ideal, dessa förväntningar genom att säga "men ingen har tvingat dig att följa dem" än att inse att Jo, ett osynligt litet tvång läggs på oss alla vid födseln, då våra kön blottas och därmed avgör hur vi ska bli uppfostrade och formade av vuxna i vår omgivning.
Ett barn som föds in i en muslimsk familj "tvingas" inte in i religionen (oftast), det ges bara inget annat alternativ. Vi vill forma och fostra våra barn till en viss livsstil, så de kan få ut det bästa utav livet.
Jag ger inte mina barn alternativet att skita i skola och hälsa, därmed ger jag dem inte valmöjligheten att bli missbrukare, kriminella osv, därmed minskar jag risken att de faller i fällan.
Precis som min familj aldrig gav mig valmöjligheten att inte följa grupptrycket när det började växa ut hår under armarna, när jag vägde lite mer än de andra tjejerna, när jag inte ville leka samma lek.

Det finns ett tvång och så länge vi fortsätter att hymla om det, gömma det under mattan, så kommer det finnas kvar. Era döttrar kommer bli kallade Hora bara för att de omfamnat sin sexualitet, era söner kommer kallas Bög bara för att de inte prompt måste höras och synas utan hellre backar lite och visar medkänsla och ödmjukhet, och dessa ord, Hora och Bög, kommer fortsätta vara lika laddade och "fula".
Och du kommer fortsätta vara en del av ett förtryck och förneka människors rättigheter.
DET är ditt val."


Jag orkar inte vara genomtänkt och smart, jag vill bara få fram ett endaste jävla budskap till någon i min umgängeskrets. Att någon faktiskt ska haja till och säga Fy fan vad fel det är, vad ska vi göra åt det? och faktiskt mena det.

Snälla, bara mena det, känn det i ditt ärligaste rum, att du vill en förändring.

 


Jag kan inte skriva nu, jag är mitt uppe i livet

Det är så mycket nu.
Mail som ska besvaras, möten som ska besökas, foton som ska publiceras, texter att renskriva, brev att skicka.
Mitt i allt blir jag rödhårig och vansinnig och förvirrad. Mardrömmar om svunna tider, människor som förtjänar öden värre än döden, en eld inuti som kanske bränner hål på allting istället för att bränna gammal ved.
Läser Mias blogg, kysser Spindelpojkens bröst, vill pissa in ett litet revir mot allt det förgångna samtidigt vill jag krossa backspegeln och låta nya vidder ta form.
Jag vet inte vart jag är på väg, eller ens om. Allting har stannat av, igen, och jag undrar om den här cirkeln verkligen kan brytas. Kanske växer den bara in i en större som får plats med lite mer.

Jag kommer tillbaka. Jag lovar.

Mina 33 anledningar 1


Varför behövs feminismen?

Därför att människor som "Sam Lowe" finns. Överallt. Alltid.
För att människor som "Sam Lowe" inte alltid håller sig till tomma ord på en dataskärm, de finns där ute bland oss och de inte bara reagerar utan agerar. Hur många "Sam Lowe" har egentligen kommit och gått ur mitt liv, ditt liv, och vilka spår har de lämnat?
Vilka stigar har de trampat ut så fler enkelt ska hitta genom snårskogen? 




Ett parti kan egentligen inte förändra människors tankesätt, men om vi alla försöker så gott vi kan att förändra vår egen och andras människosyn, lär oss tänka före handling/yttrande, lär oss värdet av respekt och ödmjukhet, slutar leta fel i den övertygelse som ber om jämställdhet och rättvisa, så tror och hoppas jag att sexuella perversioner och störningar inte längre ska handla om homosexualitet, fetischer etc, utan om pedofili och det sexuella våldet och maktutövandet.
Om vi alla, vare sig du är politiskt insatt, medlem, aktiv eller passiv (sålänge du ser orättvisan och vill bekämpa den skiter jag i hur du gör eller vad du själv klassar dig som - är du för jämställdhet är du på rätt väg) så länge vi vägrar acceptera den här typen av uttalanden, så länge vi vägrar tystna och istället säger ifrån, hur energikrävande det än är - då kan det faktiskt gå.
Jag måste tro det.


 

Mina 33 anledningar

Läste igenom en tjejs blogginlägg och ramlade över detta: http://minasannaord.wordpress.com/2013/06/12/mina-33-anledningar/
För mig är detta ett utav de viktigaste initiativen, att fler och fler på sitt egna vis uppmärksammar och väcker förståelse kring detta.
Från mitt håll är det chansen att grusa några väldigt fasta fördomar, belysa det som andra har sådant avstånd till, inte vill ta del av, eller för den delen inte vill förstå. För mig är detta meningen med hela den feministiska kampen; att sprida den. Alltid. Som en löpeld genom skogarna. Genom människorna.
Brinn, fatta eld och sluta aldrig. 


Mod är en fråga om exakt hur svag du vill vara inför en enorm massa


Queen of sorrow
you can have her
I don't want her

Så tar historien form, berättelsen om hur långt man är beredd att gå. Och hur långt man faktiskt går. Och vad som händer när man lämnar. Vad som aldrig tar slut, vad man kommer över, vad som aldrig släpper taget.
En enda natt räcker ingenstans, inte nu. Ingen ordning, en enkel sammanfattning - det är inte rätt. Ska jag skriva det här måste det skrivas rätt. Inte från början, men rätt. Så ni förstår. 
Vad är det jag vill att ni ska förstå?
Jag vet inte. Det här är inte för din skull. Du har inte bett om det här. 
Kanske är det för min skull. Eller sonens.

   Jag vet inte, jag har lovat honom så mycket, lovade jag honom berättelsen om varför han blev till?
Är det en berättelse jag har rätt att dela med omvärlden?
Har jag rätt att hålla käften om det, när det är ganska tydligt att fler varit med om samma sak? Efter Den tysta våldtäkten blev jag övertygad om att sådana berättelser måste få mer uppmärksamhet, att de måste få vädras i det offentliga. 

Det är väl vad man kallar bearbetning nu, att skriva om det, skriva om, redigera, låta någon få läsa igenom, offentliggöra bit för bit.
Blir det den där boken jag tjatat så länge om, boken jag lovade Susanna att skriva en dag? Hon trodde nog inte att det skulle bli en sådan berättelse. 

Jag orkar inte mer nu. Jag är trött. Utmattad. Alltid utmattad.
Vi ses snart. Kanske inte som arga feminister eller glada feminister - jag orkar inte brinna där nu, jag måste få sova lite, vila lite, andas lite, för just nu är jag bara arg på precis allting (verkligen allting, jag är arg på folk, på världen, på djur, på materiella ting, på påhittade ting - jag är verkligen arg på precis allting)
("med dessa p-piller kommer du inte ha så svåra besvär med ditt humör, du kommer bli jämnare och uppleva att du är gladare")
Yeah right gå och dö.


Ni är underbara. Ni vet att ni är det, man behöver bara påminna er ibland.
Pussen.





Kom och utmana mig inatt


Jag försöker skratta åt mig själv. Le lite. Fokusera på allt det fina, vackra. Barnen, mannen, livet vi delar.
Det går inte så där superbra. 3e månaden med Yasmine; jag är inte direkt imponerad. Snarare besviken, och splittrad. Det är inte läge nu att börja bråka igen, med äggstockar och livmodern och allt det där - spermie möter ägg och barn blir till - och jag har slut på alternativ när det kommer till preventivmedel. Jag har slut på hanterbara metoder för att klara av min kvinnlighet den där enda veckan i månaden.
Jag försöker i allafall glädjas åt allt det bra. Alla vackra människor som skriver till mig, berättar sina mörka berättelser, delar sina upplevelser - som visar att jag gjort något bra för så många bara genom att öppna käften.

Det saknas lite frihet. Jag vet, tills jag varit fånge i ett krigsläger vet jag ingenting om vad det riktigt innebär att vara fri, att få gå ut när jag vill, i vilka kläder jag vill, i vilket sällskap jag vill - men det innebär inte att jag inte vet vad det är att vara fångad. De flesta fängelser har vi ju ändå på insidan, eller?
   Så jag tänker att jag ska gå ut och gå, kanske till och med gå till någon krog och dricka lite öl och prata med människor som jag aldrig träffat förr.
Ha kul. Hitta distraktion, hitta någonting att göra. Bryta mig loss.
Plockar fram de där skorna som är så bra att gå i, som sitter stadigt och ger mig jämvikt. Och längre än så kommer jag inte.

Rädsla. har jag valt den, eller blivit medveten om allt hemskt som händer?
Har jag valt rädslan eller bara blivit mottaglig?
Jag är rädd för människor. De dödar om de kan. Jag tror inte någon är speciellt ute efter just mig. Jag tror inte någon ligger i mörkret och väntar på att få fri sikt på just mig.
Men jag råkar vara kvinna, och som kvinna är man tysligen mer utsatt för skiten.

Krogen; jag älskade det. Älskade att sitta vid ett bord och dricka öl och få släppa all kontroll - alltid nya ansikten, nya människor, nya samtal - och alltid en eller flera händer som trevade över min rygg, mitt lår eller min bröstkorg. 
På den tiden brydde jag mig inte, jag var alldeles för skadad, jag kanske till och med såg det som någon slags bekräftelse; Wow jag är den utvalde, han vill ha med mig hem av alla kvinnor som är här - och så fanns där inget val.
Den där handen fick ligga på mitt lår, den där munnen fick kyssa mig och jag gjorde min plikt och besvarade varje beröring. Jag sålde mig själv och fick inte ens betalt för allt var lögn och allt var falskt och det var ett spel och jag blev nog riktigt duktig på att spela det.
   Så det blir ingen krogrunda med goda vänner. Jag är rädd att jag är lika skadad nu som då, lika oförmögen att neka en man tillträde till min kropp, trots att otrohet är en dödssynd i mitt förhållande. Och jag vill aldrig någonsin att mitt förhållande ska dö. Aldrig. Jag älskar min Spindelpojke, jag älskar att vi delar det här livet, jag älskar honom så mycket att det ibland skrämmer mig, för jag har älskat så förr, så där dödligt mycket, och det slutade illa. Jag skulle aldrig älska så igen, men å andra sidan skulle jag heller aldrig få tillbaka min Spindelman och nu ligger han i rummet bredvid mig och sover.
Så nej, det blir ingen krogrunda. Jag vill inte riskera den där handen på mitt lår även om jag skulle lyckas mota bort den, skrika, protestera av alla krafter.

Promenaderna då. Jodå jag går ut, med familjen i samlad trupp, och så går vi ner till ån och så går vi till fotbollsplanen och så går vi hem.
Jag saknar kvällarna under lyktstoplarnas bittra sken, ensam med lurarna i öronen och musiken på högsta volym. Mina steg mot asfalten och inte en synlig människa i min närhet - just då läker jag som mest. Rundorna i skogen då jag sprängde fram över stigen, svetten rann ner i ögonen på mig.
Aldrig så levande, inte ens efter sex. Aldrig så fri, aldrig så stark.
   "Men gå då, ge dig av, bege dig ut - spring!"
Vad händer alla kvinnor som är ute själva om kvällarna? Utan sällskap, utan vapen, utan skydd?

Jag är inte rädd för våldtäkten, för att få kläderna avslitna, blåtiror målade, brutna ben - våldet. Jag är inte rädd för en främmande kuk i mig, en främmande man i min redan söndertrasade kropp.
Jag är rädd för Efteråt. Att ringa någon, att ta mig hem till tryggheten, undersökningen, anmälan, rättegången - jag är rädd för hur allting jag byggt bara ska falla sönder och jag ska bli så där jävla trasig igen. Så trasig att jag stöter bort alla, så trasig att jag flyr min kärlek, mina vänner, min trygghet. Rädd att den där främmande mannens händer på min kropp aldrig ska försvinna, rädd att aldrig kunna tåla någon annans beröring, rädd för vad det gör med mig om det händer igen.
Jag är inte rädd för anfallet - tvärtom. Inatt skulle jag nästan kunna gå ut och söka upp faran, söka upp den där mannen som ska fånga mig och ta sönder mig - och slå. Slå allt vad jag kan, slå och kämpa och agera - för alla gånger jag varit tyst, för alla gånger jag gett med mig, för alla gånger jag inte vågat - låta den där stackars mannen få ta emot allt det hat som lämnats kvar i mig efter alla innan honom.
De få gånger jag ändå är ute själv och går har jag monologer med mig själv, spelar upp händelseförlopp - hur det ska gå till, vad jag ska säga, göra, hur jag ska göra så mycket skada som möjligt utan att få tillbaka för mycket - hur jag ska göra efteråt, om jag slår honom sönder och samman och väntar med honom tills någon är på plats, om jag kommer misslyckas och ändå bli våldtagen men efteråt ringa alla jag känner och starta någon slags jakt - vad som skulle hända om jag eller någon jag känner fick tag på honom - så mycket hat.
Om varje våldtäktsoffer fick tag på sin förövare innan polisen hann - kan vi inte låtsas att hatet skulle ta över istället för skammen? Att det vidriga brottet inte skulle gå ostraffat oavsett fällande eller friande dom? Att han ska bära samma märken som vi får ta med oss livet ut?

Jag försöker skratta åt mig själv och se det vackra, men jag ser deras ansikten när jag blundar och jag vill gå ut i natten och hitta den där som får ta emot allt hat som lämnats kvar i mig. Jag tänker "stackars våldtäktsman om du ger dig på mig nu, fan ta dig och alla andra om du vågar försöka."
Det är inte speciellt feministiskt att tänka så - att en enda person ska stå till svars för det andra gjort.
Det är inte speciellt humanistiskt.

Det är det inte att ta någons frihet heller. Att ta sönder saker inuti en människa som kanske aldrig kan läkas.
Det är inte speciellt humant att våldta någon, och så länge folk envisas med att fortsätta med det, kommer jag fortsätta envisas med att vilja slå dem sönder och samman. För alla de gånger då jag valt att låta bli.




Att skapa en sexuell läggning

Första raderna postades på facebook och fortsättningen följer här


Nu ska jag röra om i grytan och hoppas på ett överkok.
Varför ses alla barn som heterosexuella?
Fram tills tonåren, puberteten, pratas det inte om att Kalle och Gustav som umgås hela tiden efter dagis, är kära. Lina och Malin är söta små vänner som alltid vill hålla handen och kramas.
   Men när Kalle blir 13 och har sina första "våta dröm" och inser att bästisen Gustav faktiskt får det att pirra - vem pratar han med då? Går han till sin pappa för att få råd? Pratar han med sina kompisar, lärare, tar han upp frågan i sexualundervisningen? Nej. Han går till en kurator, för det MÅSTE ju vara något som är fel. Och år efter år efter år sitter han inlåst i den där garderoben för han är så jävla rädd för att få stämpeln BÖG och bli utskrattad, mobbad, slagen, hånad, bortstött. Kanske först i 20-årsåldern, eller äldre, möter han på någon eller flera med en helt annan inställning, som skiter fullkomligt i vem som attraheras av vem. Och då kanske han vågar öppna sin mun, då kanske han vågar lyssna på hjärtat.

Hur skulle du må? Om du inte fick uppleva tonåren som "normala" barn, med förälskelser, sexuella upplevelser, experimentera hej vilt och inte mötas med stämplar, normer och "avvikande beteende" i dina papper? Om du var så otroligt kär du med i Gustav, men valde att döda varje känsla för att du, om du öppnade käften, skulle klassas som "sexuellt störd", äcklig, sjuk, onormal, hormonellt rubbad - allt för att ditt hjärta slog lite hårdare när Gustav var i närheten, än annars?
Att inte få lov att älska vem du vill - om jag började håna och hata dig för att du lever ihop med din stora kärlek, om jag hjärntvättade dig till att tro att du var sjuk, behövde hjälp, kanske till och med så illa att du försöker ta ditt liv - vem utav oss är egentligen den sjuka?

Men barn växer upp med detta inpräntat i ryggraden, precis som jag växte upp med tanken om att jag inte var värd ett endaste jävla skit. Och jag levde efter det fram tills jag träffade Robin. Jag var 23 år då.
Jag växte upp med att allt som inte faller inom normen är sjukt. När jag börjat gå på BUP sa min pappa, min egen käre far, att psykiskt sjuka är ett slöseri med skattepengar och istället borde skjutas. Till mig.
Att homosexualitet är en sjukdom, ett fel i hjärnan.
Att människor som inte har bil, hus och jobb inte borde ha rätt att skaffa barn.



Jag var på en skolföreställning i veckan. De sjöng sånger och alla föräldrar satt som tända ljus. När de skulle sjunga om tjejtjusare och killtjusare var det helt och hållet heterosexuellt. Ingen tjejtjusare som hette Malin, ingen killtjusare som hette Kalle.
Vi diskuterade det efteråt, jag och min vän, hur det kommer sig att alla barn alltid är heterosexuella. Att först i tonåren börjar man viska om homosexualitet, transsexualitet, bisexualitet. Fuck, jag har vänner som på skämt sagt att jag ska få stryk om Benjamin blir bög. Att skulden är min då.
Vilken skuld? Och är sexualitet något man väljer? Väljer alla homosexuella sin läggning, och varför inträffar det vid en viss, magisk ålder?
   "Men barn är inte sexuella, det kommer ju i puberteten det där, då som först börjar de lägga märke till kön och sina kroppar."
Så om barn inte är sexuella, att den biten är biologisk och först inträffar när vi blir könsmogna, når puberteten - hur i helvete kan då alla barn vara heterosexuella, som ÄR en sexuell läggning, som KRÄVER att en sexualitet finns?
Om vi inte ska ta med homo och trans i våra barns sånger och lekar och skolgång, då ska vi ta bort även den heterosexuella biten. För som det är nu, så är heterosexuellt en norm, naturligt, normalt, vanligt, och framför allt det acceptabla, det korrekta. Allt som inte faller inom dess ramar är onaturligt och inte ens möjligt så länge de är barn. Barn kan välja lika lite som vuxna kan vad det gäller läggning, och samtidigt kan de välja hur fritt som helst eftersom de ännu inte lärt sig att censurera sig själva. För i ett barns ögon finns varken läggning eller kön.
Det borde iallafall vara så. De borde få se människor, potentiella lekkamrater.
   Men vi lär dem. Vi pekar och viskar och visar, vi skriver sånger som tar upp hetersexuella normer och vi pratar inte ens om homosexualitet hos barn, för det finns inte. Sexualitet finns inte hos barn. Alls.
Vi lär barn att vara hetero och när de sen som 14-åringar blir kära i någon av samma kön, då är de tonårsrebeller, då är det trots, uppärksamhetssökande osv.
För kärlek får aldrig någonsin kallas kärlek om den inte följer normen.

Borde inte alla barn klassas som asexuella eller neutralsexuella fram tills tonåren, om det nu inte finns en sexualitet hos barn, en läggning, attraktion? Borde inte ALLA läggningar få ta samma plats i vårt lilla system, när vi nu blivit så jävla jämställda och så jävla fria och så jävla bra?

Så jag frågar igen: är ditt barn heterosexuellt? Har ditt barn en sexualitet? Din lilla två-åring som börjat på dagis och just pussat en tjej - är det då den sexuella läggningen har fastställts, trots att din lilla två-åring tidigare pussat killar?
Om ditt barn pussar en död groda, klassar vi det då som nekrofili?

 
 

Om

Min profilbild

Autopiloten

If they could put one man on the moon - why not all of them? - Valerie Solanas

RSS 2.0