Sådant som gör mig glad



http://samsmycke.blogg.se/


*gråter en skvätt och tror på mänskligheten*

Det är lite mycket nu, jag är både förbannad och död och ledsen och manisk. På tisdag ska jag på ett möte som k a n förändra allt. Vi får se.
Helst vill jag packa och dra men det finns ett samvete i den här skitkroppen så jag hänger kvar ett tag till. Island och resten av världen finns nog kvar om ett par år.

Puss på er, in och gilla Samsmycke, in och sprid lite hopp.

Den tysta våldtäkten - hur gör vi skillnad?


Oaktsamhetslag inom sexualbrott - vi kan straffas för andra brott även om vi inte menat dem eller varit medvetna om att vi begått dem men gällande sexualbrott är det förövarens UPPSÅT som räknas. Har han (och jag säger han och hänvisar till fakta, statistik och BRÅ) till exempel druckit lite, påbörjat ett förspel med en kvinna som sedan ångrar sig, så kan han lik förbannat ta hennes kropp och hennes mänsklighet utan att fällas för det, vare sig hon sagt nej, försökt dra sig bort eller på annat sätt markerat att hon inte vill. För då kan han alltid hävda/inbilla sig att tro att hon inte varit TYDLIG nog att visa sin icke-vilja.

5% av alla våldtäkter som anmäls är överfallsvåldtäkter. 95% begås alltså av en vän/pojkvän/sambo/make/familjemedlem. HUR JÄVLA MYCKET NEJ VÅGAR MAN VISA I EN SÅDAN SITUATION?
Vi har skuldkänslor, pliktkänslor och den naiva tron att han inte menar det, att man är löjlig och dum och egoistisk och överdriven och tråkig som säger nej och faktiskt menar det. Vi har också känslorna; någon vi litar på, tycker om, någon vi har gemensamma vänner med, någon vi känt ett tag och byggt en relation till - denne någon sliter nu av ens trosor och tycks inte se de där händerna som förgäves försöker ta bort hans.
Tyvärr har vi också en usel människosyn som anser att män är djur, när de blir upphetsade försvinner all logik och tankeförmåga, och kvinnor är menlösa kor som inte har en egen vilja, en egen sexualitet, en egen kropp, utan som är till för mannen (tack media, tack reklam, tack modebranschen, porrindustrin och patriarkatet). 

 

 


Så, flickvännen ligger i säng med sin pojkvän och vill sova, han börjar pilla, hon säger nej, han lyssnar inte. Nervositeten stiger, hans hand i hennes trosor, munnen mot hennes hals, hon försöker värja sig, flytta sig, och han fortsätter att inte lyssna. Han vet kanske att hon bara behöver lite övertalning (STOPP sex ska inte behöva tjatas fram!) och hon vågar inte skrika för det är ju inte på allvar, han gör ju egentligen inget som de inte gjort förut.
Hur lång tid tar det innan hon ger efter? En minut? En timme? Hennes älskade pojkvän som inte vill lyssna. Hur länge orkar hon ligga där och svälja insikten att hennes nej är helt oväsentligt för honom?
Nä. Hon ger efter tillslut, vad som helst bara hon slipper vara medveten om att han tar henne oavsett hon vill eller ej. Hellre ett husfridsknull än att behöva inse att han, just nu, våldtar henne.
Mannen hon älskar. Mannen som hon är så trygg med.
Pojkvännen.
Våldtäktsmannen.
Monstret.

Om hon mot förmodan ändå skulle gå till polisen dagen efter och anmäla detta, hur stor är chansen att hon, i en kanske lite trött småstad, skulle bli tagen på allvar? Med jävligt mycket tur skulle hon få en undersökning, fallet skulle dras till rättegång, och där skulle det nog vara kört. Kanske skulle hon, med rätt advokat, kunna vinna. Kanske. Men hennes självkänsla och självtillit skulle raseras, kanske förintas.
"Varför skrek du inte?", "Varför gjorde du inte mer motstånd?", "Varför låg du kvar efteråt?" osv osv osv i all jävla oändlighet tills hon vill resa sig upp och skrika JA DET VAR MITT FEL ATT HAN HADE SEX MED MIG FÖR JAG FATTADE INTE ATT JAG SKULLE BEHÖVA VÄRJA MIG MOT MIN EGEN POJKVÄN FÖR ATT FÅ HA MIN KROPP IFRED.



Med en oaktsamhetslag skulle förhoppningsvis allt se annorlunda ut.
Om pojkar växte upp med vetskapen att en kvinnas kropp är lika privat som en mans, om pojkar växte upp med vetskapen om att det är ganska hårda straff för att göra något mot någons vilja, om pojkar växte upp med vetskapen att det handlar om RESPEKT och HÄNSYN när det kommer till sex - då skulle vi kanske minska antalet våldtäktsmän.
   För det handlar inte om vad vi lär all världens offer. Hur vi än försöker skyddar kvinnorna, flickorna, döttrarna.
Det handlar om hur vi skapar män som vet bättre.
Det handlar om att vi måste sluta uppfostra män till att våldta.

Det handlar om att alla vi som inte begår brottet lik förbannat måste ta vårt ansvar och göra något åt det.



Låter andra säga det jag inte orkar




Du är min idol.



"Om jag är arg? Ja för helvete jag är jävligt förbannad. Och det borde alla människor med ett uns av empati vara. Men uppenbarligen är det fortfarande mer provokativt med en arg kvinna än med en man som våldtar, och DET mina vänner är det yttersta beviset på att vi lever i ett samhälle som inte tar kvinnors röster på allvar. Som inte ser på oss som människor värda att lyssna på. Det här kan inte fortgå.

Det här är inte värdigt."

http://oxhen.wordpress.com/2014/08/11/jag-arg-varfor-tror-ni-det/


Vissa saker som andra borde ha lärt sig

 http://justanotherbrokenheart.blogg.se/


"1. Nej, du gjorde inte ett misstag. Du gjorde ett aktivt val under flera veckors tid.
2. Dock gjorde du misstaget att tro att du kunde dölja det för mg.
3. Och ge mig åtminstone halva skulden."







Varför Grey's anatomy blev min livräddning


 


"There's a reason I said I'd be happy alone. It wasn't 'cause I thought I'd be happy alone. It was because I thought if I loved someone and then it fell apart, I might not make it. It's easier to be alone, because what if you learn that you need love and you don't have it? What if you like it and lean on it? What if you shape your life around it and then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? 

Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is death ends. This? It could go on forever."

Fågel Fenix


Jag sorterar, försöker hitta platser att ventilera på där ingen vet något om mig, om honom, om oss. Där han får vara lika anonym som jag, utan att för den sakens skull smutskastas av sanningen i form av mina känslor, tankar, vad jag just nu behöver få ur mig.
Ni måste förstå.


Jag läste ut Flickan och skulden idag. Jag måste göra något, den boken måste ha fått förändra något, gjort avtryck som kan eka vidare genom oss andra.
Jag vet inte när jag är redo att läsa En riktig våldtäktsman - när fan blir man egentligen redo för sådant? Men jag måste. Jag måste samla material och påbörja vilken utbildning som än krävs för att kunna göra något märkbart jag med. 
Ni var så många som hörde av er efter Den tysta våldtäkten, jag sitter med fanzinet framför mig nu där den publicerats, undrar över vilka ni är, vilka som läst den, om ni delat den, om era anhöriga fått ta del - nästan ett storhetsvansinne; nådde jag fram till ännu fler?
Samtidigt illamåendet att alldeles för många kände igen sig - hur infekterad är den här världen egentligen?

Jag måste fokusera på det här, på elden inuti som ger näring, inte den som tar. Jag orkar inte förtäras mer.




Imorgon fyller sonen ett år. Har tiden verkligen gått så fort? Minns ännu doften från hans blöta huvud när de la upp honom på min bröstkorg. Chocken som gjorde att jag inte kunde gråta; allt gick så fort och han nästan flög ur mig och han skrek och de sprang inte iväg med honom och Spindelpojken klippte navelsträngen och sen la de honom hos mig och jag fattade inte vad jag skulle göra med mina händer, jag tänkte "Om jag får hålla om honom nu får de inte komma och ta bort honom, inte igen, inte så här." Så jag la mina händer över hans knotiga fågelrygg och kände något jag inte kände med Manetpojken. Frid?


***

Jag är nu ett vandrande kampanjmaterial inför valet i spetember. Luggen som skulle färgas "Hot Red" och som blev mer åt en neonrosa-lila nyans - rösta rosa!
Tatueringen på armen som läker efter ifyllningen, hur jag analyserar och tänker kring vardagssituationer jag knappt registrerat förr. Jag är så tacksam för de feministbloggar jag fick upp ögonen för i och med att jag listades i Pepp-rörelsen. Alla de som fört den här kampen medan jag låg i dvala.
Jag börjar få en klar bild över vart jag vill nå fram med min kamp, min feminism, min erfarenhet som kvinna och offer och person - men vägen är så jävla lång och raseras ständigt av sådant jag nog inte skulle kunnat förutse hur gärna jag än vill påstå det.

***

   Jag känner mig korkad. Kränkt. Förnedrad, utpekad, som om en hel värld skrattat åt mig bakom ryggen och nu inser jag det. Nu hör jag hur de viskar; "Kolla där är hon som gick omkring och trodde att allt hon sagt om kärlek faktiskt blev sant."
Det är fula tankar. Jag vill inte ha dem kvar.
Ta bort det här, snälla. Något som får det att sluta kännas.

   Idag såg jag en flock svalor högt upp på himlen. Det bröt sönder mig inuti men jag har på något sätt hittat att sätt att bita ihop. Det går bara inte att bryta upp precis vart som helst, även om jag skulle kunna ge ett dräpande svar om någon fick för sig att ifrågasätta det. Det blir så jobbigt att resa sig upp när det sker i det där offentliga rummet. Jag vet inte riktigt varför jag ska envisas med att visa upp mitt skithjärta överallt hela tiden.
"Det är många som känner sig manade att visa upp sina hjärtan på allmän plats
men alla mår dåligt och alla mår skit"

Min terapeut har semester i 3 veckor. Livet är så brutalt ironiskt. 





Without you





I did what I did for you

I did what I could 

I did what I don't know how 
You did what you did for you
you did what you would 

I don't know I don't know now 

My life will grow my love will go 
My life will go, my love will grow 

Without you 
Without you 
Without you 
Without you 






Brustna hjärtans höst och allt det där


Standing by your side
felt so damned alive


En dag kommer jag sitta och säga att erfarenheter, hur hårda de än är, alltid gör en starkare och lite lite smartare. Att det är så ett liv byggs och levs, att det är så man skrämmer döden, att det är så man skrämmer sina egna hjärnspöken.
Men.
Vissa saker hade jag nog klarat mig jävligt bra utan. 

Jag har egentligen ingenting att skriva. Jag läser böcker, Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman. Leker med tanken att få jobba med något viktigt, utbilda mig, lära mig, göra skillnad. I nuläget skulle jag nog bli en oerhört lyckad arbetsnarkoman, men jag är inte där - det är bara fantasier och jag hittar inte den där djupa dammen av ork att dyka ner i. Göra slag i saken, ta första steget. För om jag väl börjar gå måste jag fortsätta, och det finns andra saker jag måste ordna först, andra vägar som jag måste gå klart innan jag kan börja på den här stigen. 
Motorvägar att springa över ett par gånger till bara för att se att jag överlever.


Jag saknar er. Jag saknar mig själv.
Kanske behöver jag resa bort ett tag, pausa allt, låta tiden stå stilla lite längre.



Ingrid Michaelson



Over, I'm so over you
The way that you look in a three-piece suit
Over, I'm so over you
The way that you held me when nobody else would

Maybe if I tell myself enough

Maybe if I do
I'll get over you
Maybe if I tell myself enough
Maybe if I do
I'll get all over you, you
All over you, you

Over, I'm so over you

The way that you laugh at everything that I do
Over, I'm so over you
The way that you said that you'd always be true

And maybe if I tell myself enough

Maybe if I do
I'll get over you
Maybe if I tell myself enough
Maybe if I do
I'll get all over you, you, you
Over you, you, over you

I'm falling around you

I'm falling around you
I'm falling around you
I'm falling around you

Maybe if I tell myself enough

I'm falling around you
Maybe if I do
I'm falling around you
Maybe if I tell myself enough
Maybe if I tell myself enough
I'm falling around you
Maybe if I do
I'm falling around you

Maybe if I tell myself enough

Maybe if I tell myself enough
Maybe if I tell myself enough...
I'm falling around you

Maybe if I tell myself enough

Maybe if I do


Att våldta en våldtäktsman

På Facebook råkar jag på en konversation där en av mina vänner deltar. Det pratas om en våldtäkt som ägt rum under en konsert, där många kunde vittna om händelsen, men ingen hade ingripit. (Det är en hård värld vi lever i.)
Diskussionen handlar om vilket tänkbart straff denne våldtäktsman borde få, och förslaget att han ska tappa tvålen i duschen kommer upp.
Han förtjänar att bli våldtagen som straff för det han gjort.
Det är en vanlig reaktion, öga för öga, tand för tand - behandla andra som du själv vill bli behandlad och så vidare i all evighet. Men.
Är det någonsin okej att våldta någon? Är det offret som ska våldta tillbaka, eller är det andras uppgift? Hur blir det då mer rätt, hur blir det då mindre våldtäkt?

Låt säga att en man under hela sin uppväxt blivit våldtagen av sin mamma. När mannen sedan blir vuxen, ska han då våldta henne som hämnd? Eller, om hon blir dömd och hamnar i fängelse, ska de andra intagna turas om att våldta henne, gärna på liknande sätt som hon våldtagit sin son? Eller är det vakternas jobb, den medelålders småbarnspappan som jobbar det sena skiftet; ska han ta så illa vid sig av detta pedofili-brott att han, som hämnd för kvinnans son, knullar henne blodig i duschen medan hans arbetskollegor står utanför och låtsas som ingenting?
Vad blir då han, hjälte eller monster?

En våldtäkt förstör en människa oavsett personens tidigare "synder" och får aldrig någonsin användas som straff. Våld löser inte våld, och genom att föreslå den här typen av bestraffningar tror jag vi bara ger näring åt den våldtäktskultur som infekterar vår vardag och vår värld. Det skapar en kultur som gör en viss typ av övergrepp okej - ett gäng kvinnor bestämmer sig för att systematiskt kränka, hota och skada på måfå utvalda män som går ensamma hem från krogen, bara för att de tröttnat så innerligt på alla män som tidigare gjort detsamma mot dem.
   Jag FÖRSTÅR tanken bakom; att väcka förståelse, att få fler att öppna ögonen, att få dessa oftast omedvetna män att inse vad kvinnor måste hantera dagligen, men det är inte rätt. Det kommer inte förändra morgondagen, det kommer inte öppna porten till en mer jämställd och varm värld där människor, oavsett hudfärg, kön och allt som nu kan anses skilja oss åt, har samma rätt och möjlighet att leva i trygg vetskap om att de är fria.

Denna bestraffningsmetod, att ge igen med samma mynt, föder bara mer hat, mer förakt, mer förtryck. Det gör inte att offret blivit mindre kränkt och våldtagen, det gör inte förövaren till mindre våldtäktsman, men däremot skapas det x antal nya sexualbrottslingar, som dock får samhället på sin sida.
Att våldta en våldtäktsman kommer inte få fler att fatta att en förändring måste till, det kommer inte väcka insikter till liv om att allas kroppar ska respekteras och det gör inte så att fler män "undviker" att göra sig skyldiga till övergrepp.
Jag tror snarare det blir tvärtom - våldta i förebyggande syfte, våldta som försvar, våldta som hämnd, våldta som terapi, våldta för att få tillbaka den kontroll man förlorade under sitt eget övergrepp.

Behöver vi verkligen det?


Saker jag ska skriva om


1. Hjärtat
2. Sexualitet
3. Män
4. Rädslan för män
5. Medvetenheten om att vi, när som helst, kan bli attackerade - men vi får inte vara rädda


Typ så.
Nån dag. Ta mig tid, prioritera, ta datorn till bibblan och inte gå därifrån förrän något blivit gjort.

Southland


Skåne är som alltid - som hemma. 
Inte som Mitt hemma: Mjölby och grå, trista gator. Men som jag önskar jag fick känna varje dag.
Jag är inte bara feminist, jag är sjuk också. Och vi pratar alldeles för lite om det psykiska, insidan, hur vi mår. Tack jag mår bra, hur mår du? och så är det över. Vi engagerar oss inte mer än så, vill inte dela med oss av vårt skitiga inre, vill ogärna höra på dem som törs.
Men jag tror vi måste det.
Jag är sjuk och för att bli frisk måste jag uppnå någon form av förståelse från andra, en acceptans till att jag fungerar så som jag gör.
Att skriva om övergrepp, grova våldtäkter, tysta våldtäkter och "tjatövergrepp" (som en väldigt vis person uttryckte det) är en bit på rätt väg, i rätt riktning mot något annat. Något som kanske är bättre än det här.

Det finns tusen sätt att krossa sig själv på, men bara ett sätt att läka. Havet kanske är mitt sätt. 
Idag lät jag det vilda, salta ta mig, ta min kropp, mitt hår, mina händer. Snäckskal och flinta och vit sand som fastnade i mina knäveck. Jag hade kunnat stanna där hela dagen, glömma allt annat. 
Drömfakulteten, Happy Sally, Evelinas och min brevväxling där sanden faller mellan sidorna.
Hur ska jag orka en vardag utan sältan?




Jag läser Flickan och skulden nu. Berörs, en sträng i mig som börjar vibrera. Vill så mycket. Ser en framtid, hittar bara inte orden. Det är just där jag ska ta plats, finnas, beröra andra, upplysa. Det sexuella våldet, de sexuella katastroferna, hur en människa formas så extremt utifrån sitt underliv - tränger du in i mig eller jag i dig? Kuken; ett blodigt svärd fyllt av makt. Fittan; en övergiven ruin som väntar på förfall.
   På min mage går att läsa: Min fitta är inte min själ.
Taget ut Drömfakulteten, en sanning jag alltid måste komma ihåg, alltid måste bära med mig. Jag får aldrig glömma den tid i mitt liv då mitt värde vilade ömt i någons kalsonger.
Ju hårdare stånd, ju större bekräftelse på att jag fanns och hade rätt till det. Att knullas blev ett vapen; förgör mig.
Kanske lyckades jag, kanske är det därför det är så svårt. 

Här i Skåne kommer allt ikapp mig. Vill sitta långa timmar vid stranden och skriva, betrakta världen och hur den förändras i gryningen. Snäckorna som läggs i en påse, hemresan som väntar runt hörnet. 
Imorgon ska Spindelpojken ta mig till Helsingborg, bara vi två utan barn. 
Ögonblick som varar för evigt. Evigheten i hans omfamning, hur han på något sätt lyckas lägga mitt värde i mig själv, utanför hans kretslopp. Ändå känns det ibland som om jag börjar och slutar i honom - på gott och ont. Med honom är det okej. För honom är det okej.
Inte att ge upp sig själv, men kanske att htta sig själv, skapas, formas, tryggas. 
Min hamn, mitt eviga slutmål, en destination som följer mig istället för tvärtom.
Kanske är det okej, att älska så. Att älska en annan människa trots att jag just nu mer eller mindre hatar hela mänskligheten. 
Mellan honom och mig råder just nu inga krig, ej heller någon vag fredsförhandling. Det är han och det är jag och barnen som gungar mellan oss likt sjögräs. Våra vakande händer möts i mitten och kanske är det där vi finner vår behörighet.




Eskapisten



Skåne står runt hörnet, närmar sig med stormsteg och ändå så långsamt. Spindelpojken är redan där, med T.
Så mycket har hänt och det har gröpts ett avgrundsdjupt hål i mitt hjärta, och jag är så instängd i egna tankar och funderingar att jag knappt märker av omvärlden. 

I förra veckan fick jag hem Fanzinet där min text, Den tysta våldtäkten del 2, finns publicerad. En så liten sak och ändå så omvälvande att läsa mina egna ord på det sättet. Stressar mig själv, bannar över att jag ännu inte mailat och tackat och berättat om saker som känns viktiga. Så många jag behöver höra av mig till oftare, träffa, finnas för.
Så mycket annat som tränger in, går emellan mig och resten.
En isolation?

En timme i veckan spyr jag ur mig, tömmer mig på allt innehåll. Torkar tårarna, går hem och fortsätter envist banka huvudet i samma stenhårda vägg som tidigare. Vad är det som lockar så med den handlingen - att lyckas slå upp en spricka och se skiten rämna?
Vad är det som väntar på andra sidan?

Skåne nu och jag tänker på hur det skulle vara att aldrig mer återvända. Lämna det här, bara för en gångs skull verkligen bryta upp.
Så lite som lockar med att stanna kvar här, en tomhet som växer för varje år som går, och löftet jag gav när jag flyttade hit - att inte fastna. Mjölby skulle bara vara mitt tillfälligt, en hållplats. Tonårshjärta?
Det finns inget som håller mig kvar - ingenting som känns värt att stanna för. 
Lyckan i hans röst när han ringer mig, lättnaden, kan nästan se hur hans axlar sänkts en meter. Tusen skrikfåglar kan viska om varför, vad det innebär, hur det känns, men det gör mig bara säker på att vi behöver det där, platserna där han kan mjukna.
Vad behöver jag? Vad vill jag? Vad är jag beredd att kämpa för.
     För dem.
Barnen. Mannen. 

2014 blev besvikelsens år, bakslag och undergång och en enkelbiljett till bottenskiktet - det finns ingenting här nere som förändras, det ser likadant ut som sist jag var här och då och då behöver jag kanske dyka ner för att inse att jag redan kan det utantill; den sociala fobin (torgskräcken), isoleringen, flyktbehovet, destruktiviteten, identitetsförlusten, självföraktet och bristen på tillit.
Så, vi börjar om igen, vi gör det rätt den här gången.

Hej. Jag heter J, jag har två barn och identifierar mig som kvinna just för att det är det enda jag är säker på att jag är. Barn har trängt ut ur min livmoder, landat mellan mina ben, sugit sönder mina bröst - mitt könsorgan är kvinnligt och jag har upplevt den där urkraften och jag trivdes med den. Med min förmåga. Min biologiska kropp. Jag är också feminist, kanske en jävligt tveksam och sämre sådan, men lik förbannat. Förbannad, helig och mitt emellan foglighetens ängar och frihetens karga landskap.
Jag är förlovad, jag bär en ring runt min finger som inte känns som en fotboja utan snarare en seger - jag slog alla miljoner odds och lyckades bli älskad av den man jag alltid älskat men aldrig skulle få.
Jag är lite trasig, lite sönderplockad och utfläkt, kan inte riktigt skilja på vart gränsen går mellan vad som är privat och vad som är offentligt.
Och jag vet inte om det är nödvändigt att ha en sådan gräns. 
   Jag behöver struktur och rutiner, men lyckas aldrig bibehålla dem. Mest behöver jag människor som finns på riktigt, som inte nyttjar mina svagheter som ett vapen mot mig, jag behöver sommarnätter och ökenhetta, jag behöver frihet och utrymme och acceptans och diskussioner och ödmjukhet och lojalitet och behov. Jag behöver bli behövd.
Jag behöver puls och stadsbrus och lugn och hav och stränder och tystnad och eko och evighet. Allt och ingenting, alla kontraster som finns. En sömnig stad måste kontras av ett ilsket vatten, det får inte finnas gråzoner. I mig finns redan så många, ständigt obruten is att utforska.

Vad är identitet? Hur skapar man sig själv?
Går det att hitta tillbaka till vem man är, om man börjar inse att man kanske aldrig funnits från början? Om man alltid varit en härmapa, en kameleont som sett hur andra gör och sen försökt göra detsamma och snubblat över sin egen vilja, fallit offer för sitt kontrollbehov i situationer ingen kan kontrollera - ett Jag är inte alls så självklart som många tycks tro. Ett Jag är ständigt i rörelse, aldrig stilla, en vibrerande önskan om att få finnas till, alltid, oavsett hur.
Kanske hade jag fungerat annorlunda om allting annat varit annorlunda. Om jag inte behövde tvivla så mycket på min egen rätt att existera, mitt värde, min egen självklarhet. Om jag inte behövde förtjäna varje ljuspunkt, varje omfamning, varje vän.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Jag orkar inte prata om annat just nu, hur ont världen än gör. Det eviga samvetet.
Män frias för att de inte haft uppsåt att våldta - för att män tolkat ett nej som ett ja.
Jag orkar inte det nu, inte igen, inte om och fucking om igen,
Men jag orkar tänka på Skåne, på barnet som väntar mig där, mannen, lyckan och friheten och lugnet. Det eviga lugnet som finner mig där. 
Jag har inte ens åkt än och jag vet redan att jag inte vill komma tillbaka. Som ett trotsigt beslut när jag inte bokar ny tid i tvättstugan, inte handlar hem sådant som saknas hemma, inte bryr mig om att bädda rent i sängarna så det ska vara fräscht sen - små små tecken för mig själv som viskar om att jag faktiskt kan stanna där så länge jag vill. 
Fantiserar mig blodig om att komma hem, säga upp allting och packa och kasta allt vi inte behöver och försvinna igen. Inga farväl eller krystade avsked - kan jag lämna alla bakom mig finns det uppenbarligen något annat som är viktigare, hur kan jag då bjuda på mina farväl?
Det är mörkt och dystert och hemskt att känna så, men jag orkar inte vara den fogliga nu.
Det enda som håller mig kvar här är samvetet.



I walk in the air between the rain, through myself and back again



Jag håller på med någonting, jag vet inte vad. Skriver små slarviga texter om ett liv jag delvis önskar att jag inte levt, om en man jag önskar att jag aldrig älskat, om de händelser som slutligen gav mig kraft att slå mig fri.
Sagan om hur det sket sig eller Sagan om hur jag tillslut hatade dig mer än vad jag hatar mig själv.
   Jag läste upp det för Spindelpojken förut, och hann knappt avsluta sista meningen innan jag ville börja ursäkta. Han svarade bara att han heller inte vet vad jag skriver, men att det är bra.
Så jag fortsätter.

Ikväll har jag, med hjälp av Nicole, börjat finslipa på det här med torgskräck, Agorafobi.
Det går inte att förklara så här rakt av, alldeles för mycket som jag ännu inte förstår eller orkar reda ut. Bara det att jag funnit någon som verkligen är precis likadan, som använder samma tankesätt och språk, som jag dessutom haft i mitt liv så länge både som vän, idol och motivation - det är fantastiskt. Och otäckt, för det innebär också att jag nu måste börja ta tag i det här, och det är så jävla otäckt att veta att det enda som fungerar är att utsätta mig för det allra värsta.

Jag har även skrivit ut stenciler till den feminist-tatuering jag snart ska göra. Jag vet att det kommer känas så otroligt mycket bättre när den äntligen är på plats, när jag äntligen bara behöver titta på min arm för att förstå att det jag gör är rätt, att vägen jag valt är den enda vägen som någonsin kommer vara okej för mig.
   Det är storleken jag funderar över, men kanske finns det inte så mycket att egentligen tänka på - jag är faktiskt jävligt trött på att inte längre kunna göra saker utan att tänka igenom varje steg.
Till och med en så simpel sak som att duscha tar upp extremt mycket tid, kräver en helt annan slags planering än jag föreställer mig att det krävs för andra.
Jag vet inte varför. Jag vet visst varför. Jag vet massor om saker som ändå känns som frågetecken, just för att vetskap inte innebär en lösning eller ett svar.

Håret är nästan helt vitt nu. Så som jag alltid velat ha det, Cosmovitt. Valerie borde vara här och dra fingrarna genom alla tovor. Eller jag hos henne.
Och min Ella, min finaste, trasiga vän. Hennes födelsedag bara flög förbi, men hon är ständigt närvarande.
Jag tänker ibland, skräckslagen, att människor omkring mig aldrig skulle förstå min sorg om hon en dag dog. Om jag fick meddelandet att hon gett upp. Jag pratar så sällan med henne, de där bevisen på en vänskap som höll mig levande, de där bevisen som andra människor nästan kräver om de ska ge en godkännande att sörja något som dött.
   Vi är inte sådana. Våra liv är så annorlunda, som natt och dag. Från de där månaderna då jag låg livlös i soffan, kedjerökte och pratade med henne i telefon. Hur hon kunde treans tv-tablå utantill, och hur jag lärde mig den kort därefter. Rutinerna som följde, även fast det då var så rutinfattigt hos mig som det bara kan bli. Hon drack pulver-cappucino, vi la på i tid för hennes möten, mina duschar och annat som vi kunde distrahera oss med. Sen kom nätterna och hon försvann in i piller-världen och jag försökte somna framför MTV.
Det var hösten 2007 och plötsligt satt jag på ett tåg och åkte därifrån och när jag kom tillbaka var jag någon annan.
Kameleont-liv. 


Imorgon är det två år sedan han klev ur sin bil på parkeringen, såg på mig och sa: Jo, jag ÄR kär. Två år sedan han fångade in mig i sina armar och höll mig kvar. Jag var så rädd, rädd för att lösas upp, rädd för att han skulle släppa taget och låta mig spridas med vinden.

 


Livet går vidare. Vad blir nästa steg? Halva 2014 har gått och hur vill jag spendera den halva som återstår? Vad vill jag förändra, förbättra? Vad klarar jag mig utan?
Att försöka leva med en ständigt närvarande hopplöshet är som att gå omkring med snaran stadigt knuten runt halsen, bara utifall att det blir övermäktigt en dag.
Det är tröttsamt, värre än många kan tro, och det handlar inte om någon offerkofta, eller att över huvudtaget axla en offerroll. Men om det någonsin ska kunna bli okej är det kanske också nödvändigt att inte bara bli medveten om hur det egentligen är, men även att kunna acceptera det. Först därefter går det att söka efter olika metoder för att hantera det.
Att acceptera sig själv. Att våga sig upp till ytan. 


Lider du av torgskräck? Vet du någon som gör det? Vet du vad det innebär?
Vill du dela med dig?


<3

EU-valet 2014


Röstat och haft en härlig kväll med vänner, god mat och skrikiga barn.
Nu; valvakan och stora förväntningar på FI och Soraya!


Jag hoppas ni haft en underbar valdag och att alla ni mammor firats av familj, vänner och hjärtepersoner <3

Puss!!




-----------------------------------------------------------------------------
UPPDATERING KL 23:40
-----------------------------------------------------------------------------

Vi är inne. Vi lyckades.

Jag finner inga ord. En klump, en lättnad - tyngdlös samtidigt tyngd.
Älskade Soraya, älskade Fi, älskade människor som röstat och kämpat och som gråtit av hopplöshet och rädsla, och nu lättnad.

Jag hoppas vi stiger i slutskedet nu, att vi kanske kanske kanske lyckas få oss två mandat. 


You know I love you. <3


Om

Min profilbild

Autopiloten

If they could put one man on the moon - why not all of them? - Valerie Solanas

RSS 2.0