autopilot

Det blir inte fler sådana där dagar då jag knappt tar mig upp och ut och hem igen. Inga fler gråtnätter i duschen med röda ögon och fimpar i toastolen. 

Jag intalar mig själv att jag är klar nu, mamma som säger att det är min tur nu och jag som ändå fortsätter gråta. Inte i duschen, inte om nätterna, inte en gråt som jag vaknar av eller som egentligen handlar om att något är sönder, även om ingenting heller egentligen lagats. Jag bara gråter. På toaletten, med benen i kors, gråter och snorar och hulkar och sen tvättar jag ansiktet med kallt vatten och fortsätter med vad jag än höll på med innan.

Kanske är det så med lycka. Att den gör precis lika ont ibland som allt annat. Och kanske är det så när man varit ledsen så länge, tom och trasig och skadad och full av knivar som någon våldsamt tryckt in i ryggen, mellan revbenen. Kanske är det så här det funkar då, man vaknar en dag och allt det där hör till det förflutna även om det bara handlar om ett glapp på några dagar. 
Men nu, nu är det något som Har hänt och allt det här nya, respekten, ärligheten och kärleken och hur det kommer vare sig man krigar för att vinna det eller ej. 
När det gäller mig kanske det faktiskt inte är någon större skillnad i hanterandet av känslor och kanske ska vi inte haka upp oss på att jag då och då tillåter mig själv att gråta för alla de där åren då jag förlorat alla mina krig utan att vinna något alls. Kanske får det vara okej att jag är lite ledsen över att jag slösade bort mitt hjärta och min själ på så många människor som aldrig var intresserade av att hålla mig levande. Det får vara okej då, att sörja.

I dagboken har hon skrivit om deras sista dagar med varandra.
Om den där tiden efteråt, då de redan tagit slut men ännu inte släppt taget.

"Johannelund centrum känns som ett annat land. Så van vid regntunga moln, kyla, och här är värmen, ljuset. Jag kom hit igår och jag måste lämna det ikväll igen, fastän jag vill stanna. Jag känner mig som en främling, krälade omkring i sängen förut och visste väl inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Jag har inte räddat oss. Han skulle aldrig våga ha mig igen, rädslan att förlora mig skulle tynga honom. Och jag med mina krav på att inte bli kvävd. Eller krävd.
Jag vill inte göra något om det inte är för kärleken, och jag vill inte försvinna in i den som sist.
Vill inte rusa framåt utan att vara redo, jag vill tänka på varje steg, bli medveten om varje nyans av förändring.

Han var i mig inatt. Rörde sig på nytt, älskade mig.
Om skadan verkligen var så stor, hur kunde då hjärtat fungera genom allt det där?
Imorse, innan jobbet. Hans händer på min kropp och jag var hemma igen.
Varför är jag så rädd för att bli sådan; svag, försvarslös?
Han släpper allt, alla murar och regler, bygger sig runt mig. Kallar det kärlek. Varför är jag så rädd att låta mig själv älska honom tillbaka på samma sätt? Varför kan vi inte bygga oss runt varandra? Vore det verkligen så jävla farligt om jag blev krossad en gång till, när han så tydligt visar att jag faktiskt inte behöver oroa mig för att han någonsin ska göra mig illa?"

"Vore det verkligen så jävla farligt om jag blev krossad en gång till, när han så tydligt visar att jag faktiskt inte behöver oroa mig för att han någonsin ska göra mig illa?"

Hon läser det om och om igen, skrattar åt sina egna ord, sina egna minnen. Hur hon var så övertygad om den sanningen när hon skrev det, så övertygad om att han var den sista på jorden att ens försöka förstöra henne. Naiv. En dum liten mjölkko som sög hans kuk för att han andades så intensivt varje gång hennes tunga cirklade över hans ollon. Hon älskade de där andetagen, just då älskade hon allt. Om han så hade spottat på henne hade hon älskat det, för hon trodde på allt han gav, sa, visade. Och vem kan klandra henne, efter en livstid av lögner, och så detta?
Han krossade henne, förvandlade allt till ingenting, hon var noll.
Han gjorde henne mer illa än hon trott var möjligt.
Det är först när förhållandet tar slut som man märker om det någonsin varit kärlek.
Och mellan dem var det aldrig ens i närheten. Det var en dröm, en fantasi, och han lät henne tro på den.

Och hon vill känna att det finns något där ute som bara är för henne, en dröm ingen kan stjäla och sen smula sönder. En sängvärme som inte försvinner bara för att ljuset gör det.
Ed Sheeran sena nätter hos grannen och kallt kaffe som smakar som gårdagen, de där kyssarna som alltid ges bort utan att egentligen betyda något och trettio mil därifrån finns ingenting som väntar på henne. Fastän hon önskar att det var så. Och om det skulle visa sig att något faktiskt väntade på henne skulle hon ta chansen.
Hon vill bara får behålla något; lite värdighet, lite självrespekt, något som man inte kan smula sönder framför henne. Så kanske är det helt okej om hon skräckslaget gräver ner alla sina hemligheter, de ryms knappast i hennes lilla tankeutrymme och det finns alltid giriga fingrar som vill slita dem ur hennes famn så av jord är de komna och av jord omges de. Som det borde vara.

Det var ögonblicket då hon blandade kortleken. Och alla ögonblick efter det, och de före. Hela den där kvällen och vad den innebar. Mötet på parkeringen och någonting som föll på plats. Tre års längtan var över på mindre än en minut. 60 sekunder av djupa andetag och allt det som gick förlorat. 
 
När exakt avgörs ens öde? Hur vet man att det händer? Finns det möjlighet att kunna peka ut just det ögonblicket då man vet att allting man trott sig veta inte alls stämmer?
Säg ögonblicket då hon sätter sig i den korta änden av soffan för att blanda kortleken, säg att han känner doften av rök och hennes egna parfym blandat med den kalla luften som slår emot honom från balkongdörren när den stängs. Säg att det är i just det ögonblicket som det sker, när hon i ögonvrån ser honom titta på henne, resa sig upp, och sätta sig intill henne för att vara med och spela. Säg att det är då det händer. Säg att det hänt hela kvällen. Säg att det är i just det ögonblicket som något faller på plats i henne.

Han sätter sig mellan hennes ben i soffan och hon knådar försiktigt hans muskler, hans axlar, hans nacke. Försöker låta bli att darra, försöker andas normalt, se normal ut, försöker att inte tänka på att hennes fingrar går på upptäcktsfärd över just den rygg hon längtat efter i tre år. Hon känner den svaga doften av hans hud och om hon råkar luta sig lite längre fram kan hon nästan andas den direkt från basen. Men hon är för feg, hon är alltid för feg och hon hoppas att det bara krävs tid, att hon ska våga låta honom vara kvar länge nog för att säkert kunna säga till sig själv om de har en chans eller ej.
 För just där och då, han mellan hennes ben och hon bortglömd i sig själv, just då behöver hon inget veta. Nuet räcker, den där framtiden är alldeles för stor och omöjlig och känslig och hon vill inte hamna där, hon vill stanna tiden och vara kvar just så, just där.
Han flyttar ner och sätter sig på golvet framför henne, utan förvarning tar han av sig sin t-shirt och plötsligt får hon så svårt att andas. Hud mot hud, fingrar mot hans ryggrad, kotorna hon ser svaga skuggor av, nacken som är precis som en nacke ska vara, det mjuka håret.
"Det här händer inte." Det händer, det är händer mot rygg och det är han och det är hon och hennes hjärta hotar att sluta slå eller slå sig ut och fly.
 Vännerna omkring dem pratar och skrattar och det är som om omvärlden inte alls märker att hon gått sönder och varsamt plockar ihop sig själv. Tillslut kan hon ändå andas och det blir lite lättare att röra honom och han gör ingen som helst ansats till att vilja sluta. Sen säger han ändå att han kan lägga sig i soffan istället om det blir bättre och då går hon ut och röker och när hon kommer in är planerna förändrade så hon sätter sig i den korta änden av soffan och börjar blanda kortleken och han hoppar intill och ser på och hon delar ut korten och försöker låta bli att se in i hans ögon och han ser på henne fastän hon låtsas att hon inte märker något och sedan skrattar de.