och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl


Om 15 dagar flyttar jag. Det kunde lika gärna vara 15 år.

Han kastade bort precis allt för någon han känt i 5 minuter, som inte betydde något men som ändå var värd att förlora allt för. Det har gått ett år men han resonerar fortfarande likadant. Han är lika passiv, lika ovillig att kämpa och lika likgiltig inför vår relation som han var då.
I vardagen finns det hela tiden små, smådetaljer som visar hans värderingar och vart hans prioriteringar faktiskt ligger. Det att det just nu fortfarande sitter torkad ketchup på köksluckorna i spisen sen flera dagar tillbaka. Han ser det inte eller så lägger han ingen vikt vid det, och torkar inte bort det. Han bryr sig inte om fläckarna. De stör inte hans värld.
  Så är det med allt. Hur det än ser ut här hemma är det inte viktigt för honom att prioritera över något annat, om det inte gått så pass långt att jag eploderar eller vi/han ska få besök, allra helst om det är hans familj som ska komma, då är städningen planerad och väl genomförd.
   Han bryr sig inte, det stör inte honom, och då spelar det ingen roll om jag förklarar hundra gånger hur jag mår utav det.
I 3 års tid har jag bråkat med honom om att sluta lägga sina snus på sängstommen och golvet i sovrummet. En gång bar jag tillslut in en papperskorg, men när den skulle tömmas bar jag aldrig tillbaka den in igen. Så nu lägger han snus, godispapper ochskräp under sängen, under madrassen och på golvet.
Han kan fortfarande inte bära in en papperskorg själv och därmed respektera oss andra som bor här och slippa bråket om det.
För det är inte viktigt för honom. Om hans handlingar sårar/skadar någon annan äör det inte hans ansvar eller skyldighet att sluta med det beteende som gör någon illa, utan upp till andra att sluta bli sårade.

Jag kan inte leva med en sådan person. Det går inte att älska någon som resonerar så. Jag kan det inte. Jag kan inte älska någon som hellre håller fast vid sin egen lathet på bekostnad av precis allting. Inte ens nu när jag valt att lämna och flytta härifrån visar han minsta sorg, ånger eller vilja att förstå sin del och jobba på att förändra den.
Han försvarar den, skyller på mig, att jag aldrig är nöjd, bara ser det negativa, att jag inte ser att han jobbar med sig själv och därmed inte prioriterar samma saker som jag.
Att inte kunna slänga skrräp där skräp ska vara när man har tre barn varav en tuggat i sig hans gamla snusar ett tiotal gånger nu - det är inte att jhobba med sig sjä'lv. Det är att skita i sin omgivning. Det är att visa noll hänsyn och respekt till de man påstår sig älska.
Då ska man nog leva ensam om man inte fattar sådana basic grejer.

Analys, Relationer, Separation | | Kommentera |

It's a shame to be ashamed


Skuld. En klibbig, äcklig, vedervärdig och envis känsla. Hur den får fäste på väggar inget annat fäster vid. Som en skugga inte ens mörkret rår på.

Det var jag som gjorde det. Jag splittrade. Jag sa Slut. Jag gick. Jag lämnade.
Det var jag. Inte han, jag.
Hur det än blir, hur det än slutar kommer den skulden alltid vara min. Skammen, mitt lilla Jesus-kors att bära i kanske resten av mitt liv. Jag känner mig själv, jag kommer inte göra som Happy-kvinnorna och blomma upp igen om ett halvår eller ett år.
Jag kommer kunna andas, jag kommer kunna se mig själv igen, se mina behov och sluta vara så jävla rädd för på vems bekostnad jag räknas. Så kommer det bli.
Men jag tror skulden alltid kommer bo i mitt bröst. Ångesten och ilskan.
För det var aldrig så här det skulle sluta. Det var aldrig det här jag ville, och det äter upp mig.
Bitterheten. Frustrationen, den när jag varje gång slår huvudet blodigt mot väggen när jag inser att det inte går längre hur vi än gör, vad vi än säger, vad vi än tror vi kan förändra.
Det är redan över, det är förstört och förbrukat och det finns ingenting vi kan göra, förutom att dra ur pluggen och låta det begravas med den lilla värdighet som finns kvar.

Jag hatar att det är så. Jag hatar mig själv som gör så här mot oss, mot våra barn. Mot mig själv.
Och jag hatar dig ännu mer för att du aldrig gav mig något val.




Relationer | | Kommentera |

Walk my way



Att få leva jämställt är viktigare för mig än vem det är jag ska leva så med.
Oxhen skriver om just den kampen och sätter huvudet på spiken och jag går lite sönder inuti.
Det är okej. 

Kan två personer med så olika värderingar ändå uppnå en form av jämställdhet som inte resulterar i att den ena parten gråter i samma rum där den andre kallar sig lycklig?
När lyckan inte hämtas ur samma brunn men töms i samma avlopp?

Någon sa: en relation är som en tratt - det du häller i kommer ut. 
Om någon slutar hälla i, vad finns det då för värde i det som lyckas komma ut?



Analys, Relationer, Terapi | | Kommentera |
Upp