Den tysta våldtäkten Del 3 (eller tusen, vilket som faktiskt)



Heteronormen har alltid förstört vänskapen med mina killkompisar. Alltid. Från barndom till vuxenliv. Idag är det bättre, men det tog tid. Jag har ingen riktigt nära vän av motsatt kön. Kanske får jag acceptera att det är förstört för mig.

Min bästa vän genom tiderna kan vi kalla för CS, eftersom han spelade det data-spelet. CS var först tillsammans med min klasskompis från femman. (För övrigt var hon min första sexuella upplevelse, i femte klass, men vi visste ju inte ens vad vi gjorde då, vi upptäckte våra kroppar och vi var bästisar - nog talat om det.) Men så gjorde de slut och så blev vi ihop istället. Jag, 14 år gammal, han skulle fylla 16. Han gick på en annan skola och det var ju så spännande. Redan där var jag ju så desperat efter lite kärlek och bekräftelse, att vara någon, bli sedd, vara lite poppis och inte så utanför.
Okysst. Förutom hångel-träffarna i första klass med vännerna i ring omkring som höll upp jackorna för att de andra inte skulle se. Men Kärleks-kysst hade jag aldrig hunnit bli.
Jag var så kär. Så naiv. En dåre i clownkläder med näsan uppdragen i pannan för att kunna vinkla mitt lilla huvud som jag fått höra att jag skulle. En elvisp-tunga ner i halsen i mina föräldrars hall en kväll så de inte var hemma.
Vi var en sommarflirt, hösten kom och skolan började och det var inget mer med det. Han hånglade med min bästa vän framför mig på skoldiscot efteråt och hon i sin tur höll mig uppdaterad om när han skaffade sig en ny tjej och när de två skulle ha sex, vart han skulle vara efter skolan, och jag var ju självklart desperat nog att alltid vara på samma ställen. Han hade dessutom fått moppe då och brukade flina åt mig bakom visiret i hjälmen och liksom flirta lite, retas lite. Mitt lilla ekande skithjärta skrek så förbannat mycket på den tiden och det var väl ungefär då jag började skära mig ordentligt.
Sommaren efter gick jag på festival och tog betalt av folk som ville röra mina ärriga armar.

Så blev det 2006 och under hösten kom jag tillbaka till den där stan, på besök lite då och då. CS var tillsammans ännu med tjejen han förlorade oskulden med och vi började umgås. Hjärtat hade tystnat och börjat skrika andra namn och börjat gråta över andra killar. Så vi tre blev bästa vänner. Under den där hösten blev jag nog kär i varenda hand som ville hålla min. 
2007 flyttade jag tillbaka och fick ta över min mammas skruttiga etta, och som vi festade där. Söp oss totalt sönder och samman, jag, CS och hans tjej. När CS inte var med var hans tjej otrogen med allt som gick att vara otrogen med och jag var den bästa vännen som höll käften. CS var hos mig ensam mer och mer ofta, fredagar drack vi oss så fulla att det är ett under att vi överlevde, jag med en spyhink bredvid sängen, han som höll mitt hår tills jag somnat, då sov han på soffan. Denna underbara, oskyldiga vänskap. Helg efter helg efter helg. Flaska efter flaska eller flak efter flak. (Martiniglasen de gav mig i julklapp finns kvar här hemma än, två har krossats, fyra samlar damm i mina köksskåp.)

Så blev det valborg och jag hade fyllt 18 tidigare det året men inte hunnit med en krogrunda än. Självklart skulle han bjuda mig, han och hans vänner skulle möta upp mig och vi hann inte ens till stan innan jag druckit mig redlös av hans flaska med häx-blandning. Jag var så full, i slitna jeans och säckig college-tröja. Canada stod det över brösten, och så ett rött lönnlöv bakom bokstäverna. Lite mascara och någon slarvig toffs. På den tiden hade utseendefixeringen inte hittat in, jag var lite bättre då, kände att folk fick tycka vad de ville och jag orkade inte bry mig.
Så väl inne på krogen fanns det ingen direkt hejd, det köptes drinkar och stora glas med skummig öl och jag förflyttades från knä till knä, inte på ett sexigt vis utan det där broderliga som jag bara upplever i sådana lägen där männen vill vara med MIG och inte min kropp. CS som var lika full han, kanske mer, och som vakade över mig. Min fina vän, så lycklig jag var.
Det blev dags att gå hemåt och utanför delade vi en cigg och så insåg vi att vi behövde kissa. Krogen höll på att stänga så vi skulle inte komma in igen. Precis nedanför gatan låg en lekpark, så vi vinglade dit.
Jag minns att jag efteråt la mig i rutschkanan för det snurrade så förbannat i huvudet. Och sedan är det nästan svart. 

Hans kyssar och jag som försökte knuffa bort. Minns att jag sa "Det här är ingen bra idé."
(Det räknas väl inte ens som ett nej, eller hur?)
Sedan på rygg med blicken upp på himlen, trädkronorna och så hans krage på jackan.
(Hur fick han av mig byxorna?) 
Sedan är det bara korta ögonblick. Jag på alla fyra med huvudet i en buske, spyr och spyr utan hejd, gråter. Hans vän som står framför mig och jag tittar upp och säger "Nu vill jag åka hem!"
Från parkeringen blir jag avsläppt (minns inte om CS följer mig till dörren, eller om han bara ber om att få göra det) och så är det svart. Dagen efter vaknar jag och har så ont överallt. Det är först efter duschen innan mamma ska hämta mig som jag ser att ryggen är full av blåmärken. 
Sakta kommer det tillbaka till mig men jag kan ändå inte fatta det och jag skäms så oerhört över att ha legat med min bästa väns ex. (Otroheterna hade avslöjats så hon var tillsammans med en annan, efter att ha fått kondylom som hon gett både honom och CS, men det får jag inte veta att jag har smittats med förrän en månad senare.)

Ungefär en månad senare ville en av hans vänner ligga med mig. Jag skrattade och sa nej. Han fortsatte och jag blev arg och frågade hur fan han kunde tro att jag ville ligga med honom bara för att han tjatade. Och då kommer smällen: "CS har sagt att dig kan man ligga med även om du säger nej, hö hö hö."
Jaha. Säger CS det? Är det därför CS mått så jävla dåligt att han flyttat ut till något torp och inte klarar att prata med mig? Är det därför CS skäms och mår dåligt och hatar sig själv? Är det därför jag inte kunnat trösta honom?
Jag som trott att det beror på att han erkänt att han varit kär i mig en längre tid, att det är hans obesvarade kärlek som står i vägen för vår vänskapliga närhet.
Men det beror alltså inte på det, utan på den där kvällen och vad som egentligen hände, hans självhat beror alltså på det. Det är alltså för att han knullade mig när jag inte bara var medvetslös utan dessutom sa nej x antal gånger då jag vaknade till under "akten"?
Och raseriet är ett faktum. Självföraktet.
En del av mig har tagits sönder. En del av mig har dött.

Jag får testa mig på gyn och har alltså kondylom. En liten påminnelse livet ut om vad som hände mig när jag, oprovocerat klädd och ironiskt nog i tryggt sällskap på krogen (som rådet lyder) lyckades bli våldtagen av min bästa vän i en lekpark. Något som jag fick ta skulden för. "Man får knulla dig även om du säger nej." Översättning: du gör inte mer motstånd, du ger dig, du kämpar inte emot.
Eller som min vän kallade det: Du knullade mitt ex.
Japp. På rygg i en lekpark, med minnesluckor, efteråt en kaskadspya och en panik i rösten som jag inte förstod mig på - Jag vill åka hem nu!

Jag förstod inte. Alla helger hemma hos mig då vi varit själva och minst lika fulla som då - varför kom det först den där kvällen? Om han varit kär i mig så länge, vad var det med just den kvällen som var avgörande? Tog det så lång tid för honom att fatta mod till sig, eller var det för att jag suttit i hans knä under kvällen, kramats för mycket, gett för många leenden? 
Vad i mitt beteende den kvällen var orsaken till hans agerande? 
I så många år har jag försökt peka ut min skuld, min del i det hela. Inte var det kläderna eller min sminkning eller min dans. Fyllan gör mig inte direkt vackrare, sex appeal var något jag på den tiden inte ens behärskade, och jag var alldeles för blyg för att komma med några inviter. Kanske att jag blev lite mer öppen med alkohol i mig, så där glad och trevlig och vänligt inställd till folk, vad som idag, i de flesta förhör, kallas "flirtig". Att "be om det".
Hur man nu ber om att bli påknullad när man ligger medvetslös i en rutschkana i en lekpark klockan halv tre på natten med spyan bubblandes i halsen. Hur man nu ber om det när ens bästa vän skiter fullkomligt i att man försöker knuffa bort honom. Hur man nu ber om det när man inte vill.


Det var inte mitt fel. 
Det har aldrig varit mitt fel. Det kommer aldrig bli mitt fel. 
Men inte fan gör det saken lättare att bära, skuldfri eller ej. För vad jag vet, sist jag kollade efter, är det jag och inte han som inte kan ha nära vänner av motsatt kön på grund av det. 





WE NEED TO TALK

 

//
"Så många gånger som jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna hade kunnat runka. "

Det är en sån kväll. Det där livet som tog mig hit, idag. All jävla ångest för alla de där gångerna jag dunkat huvudet i kaklet och trott mig vara älskad för att någon valde att stoppa sina skitiga fingrar i mig. Bekräftelsehora, bekräftelseHYRA kanske vi ska kalla det.
Alla nej som kom efteråt, ner i kudden när han snarkade bredvid. Porrskådisen i sitt sannaste jag.
Jag var så jävla duktig att jag till och med lurade mig själv men så kostade det ju också. Alldeles för mycket.

Det är därför jag bara inte kan "nöja mig med kvinnans alla rättigheter" som vi har idag. Kan inte nöja mig med att det är bättre nu än då.

Jag har fortfarande en bula kvar från den där kakelväggen. I kudden (den nya, ogråtna) ekar fortfarande massa uteblivna nej. Kanske ännu fler osagda Ja:n. Sexualiteten blev liksom liiite förstörd. Kåtheten är lite svårflörtad nu, flera år senare. Och det kan jag inte vara nöjd med, bita ihop om och acceptera.
För det är ju inte så det ska vara.

Det är liksom lite för lite. Att kraven är så minimala att en klamydiasmittad kuk är mer värd än min egen kropp. Att nej betyder ja om en inte skriker tillräckligt högt och länge. Att jag inte blev våldtagen för jag betalade min egen fylla. "Sexuellt utnyttjande" är det då, om jag medvetslös i en lekpark blir påsatt. För jag betalade med mitt kort och lyckades för egen hand bli för full. För full för att räknas.

Det är inte så mina barn ska växa upp, även om det före min tid inte ens gick att tala om en sån sak. Det är inte bättre nu. Inte tryggare eller lättare.
Det är bara lite svårare för alla att lägga skulden på rätt hylla.
//



Så skriver jag på facebook. Både min privata och på Autopiloten. Nu ska här sökas bekräftelse, lite empati och sympati och förståelse och kärlek och tyck-synd-om-mig. Och uppmärksamhet, för guds skull, så jag blir lite populär och får för många likes och tummen-upp-markeringar och fler följare och kommentarer och PUBLICITET. 
Mitt lilla skithjärta och min skitfitta behöver sina 15 minuter i rampljuset. Hängas ut lite, bredas ut på kvällsmackan så halva stan kan gotta sig i detaljer om något som alla vetat om hela tiden utan att göra ett skit åt.
Cosmo är förbannad och Cosmo vill ta första bästa ökenbil och plöja ut över tomma slätter och aldrig återvända för Cosmo är så jävla trött på skiten, på bojorna, på att ligga där med lampan släckt och inte våga ta för ig eller be om mer eller mindre eller något alls för den delen. Cosmo är så jävla trött på att fortfarande vara så heligt lycklig över det lilla. Så jävla glad och nöjd med vad som helst att det inte ens behövs någon närhet förutom den där en kuk trycks in i ett knappt fuktigt underliv. Inga pussar eller kramar eller någon form av mentalt smörjmedel. "Åh han attraheras av mig!".
Nä. Han är för lat för att runka, det är vad detta är. Han är för lat för att runka när det alldeles bredvid finns en kvinnokropp med tillhörande mun som aldrig i hela sitt jävla liv sagt nej. Vem fan väljer en torr, fnasig hand i det läget?
25 jävla år gammal och förstoppad på hela självrespekts-biten.
Så in i helvete trött på skiten att jag sätter mig och hänger ut hela mitt inre på facebook och med ett leende nu tar emot hån och hat och dessutom drar jag skvaller-snaran om min egen hals så det bara är för de andra att dra i spaken när det passar.

.... men om inte nu, NÄR är det då dags att börja prata om det och låta fler ta del av historier som vi nog alla har gemensamt? OM jag är tyst, vem ska då tala i mitt ställe? OM jag inte står upp för mig själv... vem ska då göra det?



 

 

Du är min hjälte för du är precis så svag som jag



http://calleism.wordpress.com/

http://oxhen.wordpress.com/


Två av mina idoler, hjältinnor, inom feminismen. Det finns fler, så många jag vill lyfta, träffa, omringas av.
Men dessa två har blivit de jag oftast nämner när jag bland vänner diskuterar och förklarar och analyserar. "Oxhen talade om för mig att jag inte måste ta debatten." "Calle skrev så här om detta."
De jag hänvisar till när jag vill förklara något jag inte har orden för. De jag skriver för när jag inte orkar tänka på alla där ute som hatar och föraktar.

Oxhen var den som väckte uppmärksamhet gällande de tystsa våldtäkterna. Calle var den som peppade mig till att åka till det där mötet med HOPP i Norrköping. Calle var också den som feministpeppade mig samma dag jag åkte till Linköping för att lyssna på Gudrun och Stina inför Maj-valet.
Jag tror det är viktigt att förklara det där bandet som bildas utan att man ens känner varandra. Vi har inte delat kaffebryggare eller tagit vatten ur samma kran. Men vi hämtar liv ur samma källa, kraft ur samma ledsnad. Vi kämpar för samma sak och det tror jag är större. När jag vill ge upp och sluta bry mig är det de här två som får mig att inse att jag faktiskt inte kan det. Jag kan vila och pausa och andas, men aldrig ge upp. För mycket har hänt, för många insikter, för många orättvisor. Det är i kampen, i feminismen, som jag faktiskt läker och då har jag snart femton års terapi bakom mig.

Calle behöver pepp. Oxhen med. De behöver era ljus, era ord, er styrka och er tro. Jag behöver att de orkar fortsätta, systraskapet där är helt och hållet ego från mitt håll - jag behöver att de fortsätter så jag vågar fortsätta.



I ett land som är så fullt av bitterhet, oro och svärta behöver vi lyfta varandra. Calle kör feministbloggpepp, Oxhen söker en rätsida på sitt skrivande så hon ska få ett utrymme som är mindre begränsat. Jag är tyst och bidar min tid och väntar på något. Väntar på att det ska trängas i mig till den grad att jag MÅSTE få det ur mig. Just nu är jag glad om jag skriver en anteckning i dagboken om något som känns inuti. 
Kampen måste inte tas från morgon till kväll, mot allt och alla.
Kampen får vara begränsad och utspridd och komma i andra hand. Det är okej. Du är soldat i ditt eget krig och du väljer dina strider.



Till vem du än är som läser detta, om du är syster, vän eller min älskade: det är okej. Du kommer bli okej. Du har alltid varit okej. Du behöver inte rädda hela världen, du måste rädda dig själv. Ta dig in till land och ring efter hjälp så du inte står ensam och försöker fiska upp hela världen. 
Det du vill och kan göra måste komma inifrån, annars går du under.



Love.

Nu måste vi prata om rätten till den egna kroppen 2


Det tar aldrig slut, eller hur? Det här ämnet, precis som Vådtäkt, går att skriva om tusen gånger och ändå bara få hälften utrett.
Man skriver om det man vet något om. Det man upplevt, det som färgat och påverkat och lämnat spår.

Det tycks vara mer okej att genomgå en abort om du har barn sen tidigare. Vissa använder det som ett argument för att du ska genomföra den. "Du har ju redan X antal barn att ta hand om, bättre du finns där för dem och inte drar in en till så de andra hamnar i skuggan."
Ålder är också en brännande punkt för många att prata om. "Du är ung, du hinner att få fler barn, just nu bör du fokusera på *valfritt*."
Det gemensamma är att andra tycks anse sig själva ha rätt att ge råd och komma med åsikter om huruvida du bör eller inte bör skaffa ett till barn (behålla ett som redan blivit till). 
När jag väntade min äldsta var det nästan inga av dessa argument som lades fram, förutom det gällande ålder. Att jag var för ung för ett barn, för oansvarig, att pappan var en skithög, min psykiska hälsa, min livssituation. Jag. Mig.
Jag övertygades nästan men jag klarade inte av tanken på att ta bort den lilla guldgrävaren i mig. När han började sparka och kännas var det avgjort - aldrig att jag dödar det här.
För mig, personligen och endast när det gäller mig och min kropp, så är det barn det rör sig om. Liv. Mina barn, mina levande varelser i livmodern. Jag kan inte nog poängtera det, när det gäller min kropp och mina aborter har jag sett dem som levande barn jag valt att döda.
Aldrig någon annans. Det är hennes val. Bara hon kan avgöra vad det är för henne. Kanske är det inte ens okej att jag uttrycker mig så här i ett inlägg jag hoppas fler ska läsa. Kanske skapas ett dåligt samvete, kanske färgas min syn av sig på den förmodade kvinna som ska läsa detta. "Oj, är detta ett levande barn som jag funderar på att döda?"
Jag vill inte att det blir så men jag måste också få skriva om det här utan krav på censur. Det är min blogg, det är mina känslor, och jag hoppas ni kan förstå det, ha överseende, att ni vet att jag inte menar er illa. En abort är så mycket mer än ett kliniskt ingrepp för att stoppa en graviditet. En abort är både enkel och omöjlig, en abort är individuell.

Min syn på mina aborter och mitt samvete för de barn jag nekade grundas inte i en "normal" uppväxt eller i speciella värderingar. Det här, hur jag ännu skambelägger mig själv och bär öppna sår för vad jag gjort, det handlar om min sjukdom. Mitt psyke. Min självbild. Inte om synen på abort i sig. 
Om vi skulle separera de två, aborten och mig, skulle resonemanget och tänkandet kring det vara annorlunda. Jag skulle vara för abort, emot tvångsföräldraskap, för frihetene att själv få bestämma vad DU klarar och vill och önskar.
Men aborterna jag genomfört har till viss del varit en självskadehandling. Skulden efteråt, att aldrig förlåta mig själv, att välja att genomföra dem i hemmet, i hemlighet, ensam och miserabel, det har varit så jag straffat mig för att jag från börjat lät ett liv bli till. Precis som jag använt sex för att skada mig, användes aborterna i syfte att plåga mig. 
Ett brott som inte går att förlåta kräver en livstid av straff.
Så fungerar jag, därför måse jag skriva om det så här.

Eftersom jag haft den synen har aborterna näst intill knäckt mig. Min terapeut sa i förra veckan att jag faktiskt aldrig tog mig igenom dem, även om jag överlevde dem. De sårade mig på ett djupare plan än något annat.
Jag var tvungen att ta bort dem, jag hade en son redan vars pappa (som även var pappa till de andra tre) inte skulle finnas till hands, varken för barnen eller mig. Ett barn som redan fått oddsen emot sig och att då föda fram ett till som skulle genomlida samma kaos och ångest - jag hade för mycket samvete och för mycket hjärta för att låta det ske.
Jag hade inte tillit till mig själv eller rätt stöd ifrån omgivningen (familjen) för att tro att jag kunde ge fler barn ett drägligt liv. Jag vågade knappt tro att jag skulle lyckas med sonen, att jag skulle vara honom värdig, än mindre att jag skulle räcka till fler på egen hand.
För när det kommer till kritan var det min ensamhet som drev mig till de beslut jag tog. Min ensamhet och utsatthet som ostabil, ensamstående ung mamma. Inte ekonomi, boende eller viljan.
Jag ville dem alla. Jag sörjde dem. Jag gör det än. Önskar att det kunde ha varit annorlunda. 

Den sista aborten, januari 2010, var den värsta. Först ultraljudet, sköterskan som pekade ut organen på skärmen, armar och ben, en hjärna, ett pickande hjärta. Så stark och vacker. Under natten kände jag det välnbekanta surret i magen, som en vilsen fjäril i jakt på något skrymle att somna i. Ett fiskstim av små, små yngel. Jag läg där i mitt gamla rum hos mina föräldrar med sonen tungt sovandes i sägen bredvid och kände syskonet djupt inom mig. Jag grät. Jag var förstörd.
Dagen efter sövdes jag och när jag vaknade var det så tomt i min mage. Som ett eko. 
Ett år senare gick jag ensam i vinternatten och skrev en anteckning till mig själv i min mobil:
Once you've been left completely alone there is no coming back.

För den där dagen när jag vaknade efter ingreppet som tagit bort det barn jag natten innan känt, då ingen fanns bredvid min säng, då jag möttes av vitt; ett draperi, en droppställning, en klocka. Min mamma väntade på parkeringen, hon ville inte ens komma upp till väntrummet efter att jag ringt och sagt att jag var vaken. En sköterska kom och kollade mina värden, sa ingenting till mig. När jag reste mig ur sängen kom en sköterska fram till bädden bredvid bakom draperiet och hon tittade till mig, jag frågade om allt gått bra och hon svarade att någon skulle prata med mig om en stund, under tiden kunde jag gå in på toaletten och byta om för där låg visst mina kläöder.
Det var allt. Jag skrevs ut efter mer än en timme, under hela den tiden satt min mamma i sin kalla bil på parkeringen en eftermiddag i januari.
Jag var ensam. Jag har aldrig varit så ensam i hela mitt liv som när jag vaknade i den där sängen och allt var borta.


En abort handlar inte om ansvar eller mognad eller kärlek. En abort handlar om något annat, något kallare. En abort handlar om att skuldbeleägga den kvinna som blir gravid utan att ha planerat det och som sen inte klarar att ta bort det. Abort handlar om att håna den kvinna som gör en abort och sedan sörjer sitt val. Abort handlar inte om dig, det handlar om hur andra ser på dig.
För det är det du minns efteråt. Att du var ensam i ditt beslut. Med din skuld, med din skam, med din sorg.



 

Nu måste vi prata om rätten till den egna kroppen



Läser om lagförslaget i Spaninen, det som ville näst intill totalförbjuda aborter. Läser att det dragits tillbaka, att en seger är vunnen. Gör det brutala misstaget att läsa kommentarerna gällande det.
Att det ens var tal om att förbjuda aborter pekar bara på hur lite livmoderbäraren är värd i andras ögon. Inte bara i Spaninen, kommentarerna skrevs på svenska, diskussionen ägde rum här i vårt land där vi har fri abort. Jag har mött motståndet själv och jag kommer möta det igen. Om jag tittar efter finns det nog omkring mig men väldigt subtilt och inrutat i så många andra fördomar och förtryck som jag ännu inte uppfattar.

Jag för min del känner inte att jag behöver ta ställning och visa om jag är för eller emot abort. Det är väl klart som fan att jag önskar att INGEN skulle behöva sitta där i väntrummet och alldeles strax gå in och avsluta något som vissa hävdar är ett liv. En del påstår att det har ett hjärta, en del härjar om att människan inte har rätt att leka Gud. INGEN borde behöva fatta det beslutet, alla borde ha samma möjligheter att antingen skydda sig/bli skyddade eller möjlighet att kunna behålla den klump med celler som bildats längst in i kroppen. Men alla har inte det, och alla vill inte det.
  (Jag vill vara väldigt PK nu i detta känsliga ämne och använda mig av En istället för Man, Hen osv. Men jag skriver så här, det är ingen medveten kränkning eller kritik och om det blir fel någonstans så ber jag om ursäkt redan nu - abort-frågan kräver nästan mer hänsynstagande än feminism-frågan. 
Så när jag skriver Man sitter i ett väntrum handlar det bara om att jag är så van att skriva på det här sättet och jag är för trött och tidspressad för att egentligen korrigera mig själv. Det kanske kommer i efterhand, så jag vill fokusera på ämnet, inte språket.)



STÖRANDE DISKUSSIONER:

1. När andra tycks tro att abort används som preventivmedel och därför både vill sänka gränsen och kräva individuell bedömning så att de där slarv-personerna får stå sitt kast.
2. Att stå sitt kast i det här fallet innebär alltså att föda ett barn. (För alla livmoderbärare vill ju innerst inne ha barn, de är bara fega, ytliga eller ego om de säger emot och kan då behöva stå sitt kast för att mogna lite. Bläh.)
3. Att föda ett barn för att du inte fick göra en abort är INTE att värdera allt liv. Ja, du har inte lekt Gud och bestämt vem som får leva eller dö - men det är inte heller någon annan som ska bestämma när graviditeten blir en Vem.
De första veckorna är det en klump av celler. celler som ska utvecklas till olika organ och kroppsdelar. Sen. 
Oftast sker en abort ganska tidigt, oftast har beslutet då tagits pga orsaker som inte går att förhandla om. Vem avgör när den här klumpen är ett barn?
DEN SOM SKA GENOMGÅ ABORTEN.


Att göra en abort är inte något du kommer fram till på en kvart. Det är en process som för vissa tar ett helt liv, vare sig de genomfört den eller ej.
Med mitt första barn bokade jag in fyra tider för en abort. Fyra tider, för att jag tvekade och var så rädd och trodde att barn som inte har en PAPPA inte kan bli lyckliga.
Men varje tid avbokade jag sen, och ju mer jag kände den där lilla guldgrävaren inom mig, ju mer förstod jag att vad som än hände skulle jag finnas där. Det skulle räcka. Kärleken till det lilla hjärtatsom pickade var mer värt än fadersfigurer.

När min son hade fötts befann jag mig i en oerhört sårbar situation. pappan till barnet var konstant otrogen och en svikare, vårt förhållande var fruktansvärt destruktiv och i efterhand inser jag att jag använde honom som ett verktyg för att skada mig själv på. Jag bytte rakbladen mot honom.
Så när jag låg där på NEO med den för tidigt födda pojken var det plötsligt viktigt att bli en familj. Att pappan skulle finnas hos oss, stötta mig, se pojken kämpa, delta och visa att vi äntligen var viktigare.
Jag hade fortfarande stygnen kvar när jag lät honom ligga med mig. Jag var nyförlöst och det gjorde ont och det var allt annat än skönt men om han fick ligga med mig skulle det visa för honom vilken perfekt kvinna jag var som kunde fungera sexuellt trots att jag var nyförlöst. Patriarkatet och sexismen och alla jävla stereotyper - jag visste ingenting om det då, jag visste bara att jag så jävla gärna ville vara värd någon annan. Och jag föll alltid för de som i grund och botten aldrig var värda mig.
Två månader senare fick jag göra min första abort. De räknade mig till ca 6e veckan. Jag berättade för honom, han sa att beslutet var mitt. Jag visste att han aldrig skulle finnas vad jag än valde.
Jag fick ta tabletter på sjukhuset, och så fick jag ta med mig de andra tabletterna hem där jag kunde genomföra resten i lugn och ro. På villkor att jag skulle ha någon hos mig som kunde ta hand om mig för jag skulle tydligen vara utmattad och dåsig på smärtstillande.
  Jag berättade aldrig för någon NÄR jag genomförde detta. Efteråt anförtrodde jag mig åt en vän. Men under tiden, när beslutet togs, tabletterna svaldes, de andra fördes in - då var jag ensam. Mitt två månader gamla barn var ett väldigt trött barn, jag hade tur att han inte krävde mig på mer än flaskmatning och närhet. 

Jag hade kunnat förhindra den aborten. Jag hade kunnat förhindra att bli gravid. Jag hade kunnat säga Nej eller krävt skydd eller bett honom dra åt helvete.
JAG hade kunnat. JAG som var nyförlöst och bedragen och ensam och livrädd och han som jag älskat i nästan två år och kämpat så fär att få ha kvar och vunnit tillbaka så många gånger.
Jag var hjärntvättad, manipulerad, naiv och lurad. Törstig.
"Om jag bara visar hur mycket jag älskar honom kanske han tillslut fattar och väljer mig istället för andra. Om han bara inser hur mycket kärlek jag kan ge kanske han tillslut vågar älska mig lika mycket. Om jag bara kämpar lite till. Om jag bara blir bättre, bråkar mindre, kräver noll och bara står med öppna armar som han kan springa in och ut ur - då kanske."
Jag trodde verkligen att jag var tvungen att förtjäna respekt, kärlek och omtanke. När jag låg där på sjukhuset med hans son hittade jag ursäkter till att han inte var där med oss varje dag. Det kunde vara att jag läckte mjölk, luktade surt i håret, inte hade hygienartiklar med mig så jag lunde sminka mig, fixa håret och raka mig, att jag hade tjatat om att han skulle skynda sig tillbaka, att jag bett honom ta med sig något, att jag inte hade tillräckligt mycket sex med honom...
Det var ett sjukt förhållande, jag var sjuk i det, och alla trodde väl att när barnet kommit skulle det förändras. Jag skulle vakna. Det gjorde jag nog också. ilskan byggde ett bo i mig. Men det tog fruktansvärt lång tid för mig att ändå lämna honom slutgiltigt. Följande år var de värsta jag hittills varit med om, det följde två aborter till innan jag fick nog och gav upp.



Det här blev längre än jag trott. För att förklara mitt val var jag visst tvungen att förklara min situation. Varför jag valde en abort. Och DÄRFÖR måste vi prata om det och rasera alla fördomar och hårda kommentarer, så fler vågar prata och berätta sina historier. 
För än idag, hur rätt beslutet än varit, så känner man behov av att FÖRSVARA det inför främlingar. Istället för att säga Jag har gjort en abort - PUNKT.
"Jag gjorde en abort för att..." och så måste vi utreda och förklara och bevisa att det vi gjort INTE är ett brott eller lathet eller slarv. 
Jag gjorde tre aborter med samma man. Den sista upptäckte jag sent, vecka 11 nästan, och aborten gjordes i vecka 11+5. Jag fick se det på ultraljudet, det lilla barnet. Den gången gick det inte att tänka på en klump med celler. Jag hade börjat känna det där drömlika fladdret längst ner i magen. Som en fiskstjärt som strök mot min insida.
Jag såg på skärmen och sköterskan pekade ut armar och ben och huvud. Ett fint barn. Ett välskapt barn. Ett barn som till skillnad från sin storebror inte skulle behöva växa upp med en pappa som i alla sina handlingar visade att hans barn var ingenting värda i hans ögon så länge de inte kunde användas som verktyg för att höja hans egen status.
När jag kom hem efter den aborten med en p-stav stadigt inkilad i min arm, då tog han mig i duschen. Blod och klumpar rann ur mig och han knullade mig mot väggen.

Abort är aldrig så enkelt som att bestämma sig. Abort är aldrig så enkelt som att använda som ett preventivmedel. Abort kan vara det absolut svåraste valet att genomföra. Och ibland något helt omöjligt.
   Vi måste prata om det. Snälla, prata med mig om det. Prata med varandra. Prata. Skriv, om så bara för dig själv, skriv din historia, dina tankar och känslor.

Tack.



ibland gör man rätt, ibland gör man fel - lev med det



En rolig grej hände igår.
Jag var ute på äventyr med fina gänget, och efter god mat och sällskap och dricka hamnade vi alla på en krog här i stan.
När kvällen gick mot sitt slut stötte jag ihop med mannen jag skrev om i Den tysta våldtäkten del 2. Så många tankar och känslor som slog in över mig, alla reaktioner i en, tusen brinnande helveten att kasta honom i.
Men jag gjorde som de flesta jag pratat med gjort: höll god tn, lagom avstånd, en kylig artighet. 
När krogen stängde följde han mig ut och ville gå med mig en bit. Nästan direkt ville han följa med hem eller få med mig hem, men plötsligt dyker en tjej i vit jacka upp och börjar knuffa på honom och säga DU är en våldtäktsman, vet du det?
Jag stod bredvid och förstod inte alls vad som hände. Finns det verkligen fler? Har fler fattat? Händer det verkligen?
Hon knuffade och skrek och ifrågasatte och han backade in mot en vägg och skyddade sin skrev med händerna och sa Men anmäl mig då? Jag tittade på honom och sa Det handlar inte om en anmälan utan om att du ska fatta hur du behandlar kvinnor och hur du på så många sätt lyckas göra ett Nej till ett Ja. "Jaja jag är en dålig människa" var hans svar, då det börjat samlas folk omkring oss. Men i hans förbannade ögon såg jag att det nådde fram.

Jag är inte naiv nog att tro att han aldrig mer kommer begå samma misstag, eller att han ens kommer förändras. Men han hörde vad vi sa och reagerade. I hans ögon såg jag skam och förtvivlan. Ångest. En ful färg, jag tror inte någon klär speciellt bra i den.
Hade en anmlan, en rättegång, kunnat väcka den reaktionen, gjort honom insatt i hur vi mår efter att han tagit sönder oss?

Idag såg jag att jag hade fått ett sms av honom inatt. "Skulle vara kul att ses snart igen."
Jag är inte naiv nog att tro att han kommer förändras.
Men inatt märkte jag att jag har gjort det.


Jag är förbannad på hela världen och jag orkar ännu inte komma tillbaka hit fastän jag saknar det och behöver det. Jag orkar inte just nu, jag har fullt upp med att stå upp med ryggen rak, jag måste fortsätta med det tills jag känner att jag törs lita på att kroppen bär mig.

<3


    




Sådant som gör mig glad



http://samsmycke.blogg.se/


*gråter en skvätt och tror på mänskligheten*

Det är lite mycket nu, jag är både förbannad och död och ledsen och manisk. På tisdag ska jag på ett möte som k a n förändra allt. Vi får se.
Helst vill jag packa och dra men det finns ett samvete i den här skitkroppen så jag hänger kvar ett tag till. Island och resten av världen finns nog kvar om ett par år.

Puss på er, in och gilla Samsmycke, in och sprid lite hopp.

Den tysta våldtäkten - hur gör vi skillnad?


Oaktsamhetslag inom sexualbrott - vi kan straffas för andra brott även om vi inte menat dem eller varit medvetna om att vi begått dem men gällande sexualbrott är det förövarens UPPSÅT som räknas. Har han (och jag säger han och hänvisar till fakta, statistik och BRÅ) till exempel druckit lite, påbörjat ett förspel med en kvinna som sedan ångrar sig, så kan han lik förbannat ta hennes kropp och hennes mänsklighet utan att fällas för det, vare sig hon sagt nej, försökt dra sig bort eller på annat sätt markerat att hon inte vill. För då kan han alltid hävda/inbilla sig att tro att hon inte varit TYDLIG nog att visa sin icke-vilja.

5% av alla våldtäkter som anmäls är överfallsvåldtäkter. 95% begås alltså av en vän/pojkvän/sambo/make/familjemedlem. HUR JÄVLA MYCKET NEJ VÅGAR MAN VISA I EN SÅDAN SITUATION?
Vi har skuldkänslor, pliktkänslor och den naiva tron att han inte menar det, att man är löjlig och dum och egoistisk och överdriven och tråkig som säger nej och faktiskt menar det. Vi har också känslorna; någon vi litar på, tycker om, någon vi har gemensamma vänner med, någon vi känt ett tag och byggt en relation till - denne någon sliter nu av ens trosor och tycks inte se de där händerna som förgäves försöker ta bort hans.
Tyvärr har vi också en usel människosyn som anser att män är djur, när de blir upphetsade försvinner all logik och tankeförmåga, och kvinnor är menlösa kor som inte har en egen vilja, en egen sexualitet, en egen kropp, utan som är till för mannen (tack media, tack reklam, tack modebranschen, porrindustrin och patriarkatet). 

 

 


Så, flickvännen ligger i säng med sin pojkvän och vill sova, han börjar pilla, hon säger nej, han lyssnar inte. Nervositeten stiger, hans hand i hennes trosor, munnen mot hennes hals, hon försöker värja sig, flytta sig, och han fortsätter att inte lyssna. Han vet kanske att hon bara behöver lite övertalning (STOPP sex ska inte behöva tjatas fram!) och hon vågar inte skrika för det är ju inte på allvar, han gör ju egentligen inget som de inte gjort förut.
Hur lång tid tar det innan hon ger efter? En minut? En timme? Hennes älskade pojkvän som inte vill lyssna. Hur länge orkar hon ligga där och svälja insikten att hennes nej är helt oväsentligt för honom?
Nä. Hon ger efter tillslut, vad som helst bara hon slipper vara medveten om att han tar henne oavsett hon vill eller ej. Hellre ett husfridsknull än att behöva inse att han, just nu, våldtar henne.
Mannen hon älskar. Mannen som hon är så trygg med.
Pojkvännen.
Våldtäktsmannen.
Monstret.

Om hon mot förmodan ändå skulle gå till polisen dagen efter och anmäla detta, hur stor är chansen att hon, i en kanske lite trött småstad, skulle bli tagen på allvar? Med jävligt mycket tur skulle hon få en undersökning, fallet skulle dras till rättegång, och där skulle det nog vara kört. Kanske skulle hon, med rätt advokat, kunna vinna. Kanske. Men hennes självkänsla och självtillit skulle raseras, kanske förintas.
"Varför skrek du inte?", "Varför gjorde du inte mer motstånd?", "Varför låg du kvar efteråt?" osv osv osv i all jävla oändlighet tills hon vill resa sig upp och skrika JA DET VAR MITT FEL ATT HAN HADE SEX MED MIG FÖR JAG FATTADE INTE ATT JAG SKULLE BEHÖVA VÄRJA MIG MOT MIN EGEN POJKVÄN FÖR ATT FÅ HA MIN KROPP IFRED.



Med en oaktsamhetslag skulle förhoppningsvis allt se annorlunda ut.
Om pojkar växte upp med vetskapen att en kvinnas kropp är lika privat som en mans, om pojkar växte upp med vetskapen om att det är ganska hårda straff för att göra något mot någons vilja, om pojkar växte upp med vetskapen att det handlar om RESPEKT och HÄNSYN när det kommer till sex - då skulle vi kanske minska antalet våldtäktsmän.
   För det handlar inte om vad vi lär all världens offer. Hur vi än försöker skyddar kvinnorna, flickorna, döttrarna.
Det handlar om hur vi skapar män som vet bättre.
Det handlar om att vi måste sluta uppfostra män till att våldta.

Det handlar om att alla vi som inte begår brottet lik förbannat måste ta vårt ansvar och göra något åt det.



Låter andra säga det jag inte orkar




Du är min idol.



"Om jag är arg? Ja för helvete jag är jävligt förbannad. Och det borde alla människor med ett uns av empati vara. Men uppenbarligen är det fortfarande mer provokativt med en arg kvinna än med en man som våldtar, och DET mina vänner är det yttersta beviset på att vi lever i ett samhälle som inte tar kvinnors röster på allvar. Som inte ser på oss som människor värda att lyssna på. Det här kan inte fortgå.

Det här är inte värdigt."

http://oxhen.wordpress.com/2014/08/11/jag-arg-varfor-tror-ni-det/


Varför Grey's anatomy blev min livräddning


 


"There's a reason I said I'd be happy alone. It wasn't 'cause I thought I'd be happy alone. It was because I thought if I loved someone and then it fell apart, I might not make it. It's easier to be alone, because what if you learn that you need love and you don't have it? What if you like it and lean on it? What if you shape your life around it and then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? 

Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is death ends. This? It could go on forever."

Fågel Fenix


Jag sorterar, försöker hitta platser att ventilera på där ingen vet något om mig, om honom, om oss. Där han får vara lika anonym som jag, utan att för den sakens skull smutskastas av sanningen i form av mina känslor, tankar, vad jag just nu behöver få ur mig.
Ni måste förstå.


Jag läste ut Flickan och skulden idag. Jag måste göra något, den boken måste ha fått förändra något, gjort avtryck som kan eka vidare genom oss andra.
Jag vet inte när jag är redo att läsa En riktig våldtäktsman - när fan blir man egentligen redo för sådant? Men jag måste. Jag måste samla material och påbörja vilken utbildning som än krävs för att kunna göra något märkbart jag med. 
Ni var så många som hörde av er efter Den tysta våldtäkten, jag sitter med fanzinet framför mig nu där den publicerats, undrar över vilka ni är, vilka som läst den, om ni delat den, om era anhöriga fått ta del - nästan ett storhetsvansinne; nådde jag fram till ännu fler?
Samtidigt illamåendet att alldeles för många kände igen sig - hur infekterad är den här världen egentligen?

Jag måste fokusera på det här, på elden inuti som ger näring, inte den som tar. Jag orkar inte förtäras mer.




Imorgon fyller sonen ett år. Har tiden verkligen gått så fort? Minns ännu doften från hans blöta huvud när de la upp honom på min bröstkorg. Chocken som gjorde att jag inte kunde gråta; allt gick så fort och han nästan flög ur mig och han skrek och de sprang inte iväg med honom och Spindelpojken klippte navelsträngen och sen la de honom hos mig och jag fattade inte vad jag skulle göra med mina händer, jag tänkte "Om jag får hålla om honom nu får de inte komma och ta bort honom, inte igen, inte så här." Så jag la mina händer över hans knotiga fågelrygg och kände något jag inte kände med Manetpojken. Frid?


***

Jag är nu ett vandrande kampanjmaterial inför valet i september. Luggen som skulle färgas "Hot Red" och som blev mer åt en neonrosa-lila nyans - rösta rosa!
Tatueringen på armen som läker efter ifyllningen, hur jag analyserar och tänker kring vardagssituationer jag knappt registrerat förr. Jag är så tacksam för de feministbloggar jag fick upp ögonen för i och med att jag listades i Pepp-rörelsen. Alla de som fört den här kampen medan jag låg i dvala.
Jag börjar få en klar bild över vart jag vill nå fram med min kamp, min feminism, min erfarenhet som kvinna och offer och person - men vägen är så jävla lång och raseras ständigt av sådant jag nog inte skulle kunnat förutse hur gärna jag än vill påstå det.






Brustna hjärtans höst och allt det där


Standing by your side
felt so damned alive


En dag kommer jag sitta och säga att erfarenheter, hur hårda de än är, alltid gör en starkare och lite lite smartare. Att det är så ett liv byggs och levs, att det är så man skrämmer döden, att det är så man skrämmer sina egna hjärnspöken.
Men.
Vissa saker hade jag nog klarat mig jävligt bra utan. 

Jag har egentligen ingenting att skriva. Jag läser böcker, Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman. Leker med tanken att få jobba med något viktigt, utbilda mig, lära mig, göra skillnad. I nuläget skulle jag nog bli en oerhört lyckad arbetsnarkoman, men jag är inte där - det är bara fantasier och jag hittar inte den där djupa dammen av ork att dyka ner i. Göra slag i saken, ta första steget. För om jag väl börjar gå måste jag fortsätta, och det finns andra saker jag måste ordna först, andra vägar som jag måste gå klart innan jag kan börja på den här stigen. 
Motorvägar att springa över ett par gånger till bara för att se att jag överlever.


Jag saknar er. Jag saknar mig själv.
Kanske behöver jag resa bort ett tag, pausa allt, låta tiden stå stilla lite längre.



Att våldta en våldtäktsman

På Facebook råkar jag på en konversation där en av mina vänner deltar. Det pratas om en våldtäkt som ägt rum under en konsert, där många kunde vittna om händelsen, men ingen hade ingripit. (Det är en hård värld vi lever i.)
Diskussionen handlar om vilket tänkbart straff denne våldtäktsman borde få, och förslaget att han ska tappa tvålen i duschen kommer upp.
Han förtjänar att bli våldtagen som straff för det han gjort.
Det är en vanlig reaktion, öga för öga, tand för tand - behandla andra som du själv vill bli behandlad och så vidare i all evighet. Men.
Är det någonsin okej att våldta någon? Är det offret som ska våldta tillbaka, eller är det andras uppgift? Hur blir det då mer rätt, hur blir det då mindre våldtäkt?

Låt säga att en man under hela sin uppväxt blivit våldtagen av sin mamma. När mannen sedan blir vuxen, ska han då våldta henne som hämnd? Eller, om hon blir dömd och hamnar i fängelse, ska de andra intagna turas om att våldta henne, gärna på liknande sätt som hon våldtagit sin son? Eller är det vakternas jobb, den medelålders småbarnspappan som jobbar det sena skiftet; ska han ta så illa vid sig av detta pedofili-brott att han, som hämnd för kvinnans son, knullar henne blodig i duschen medan hans arbetskollegor står utanför och låtsas som ingenting?
Vad blir då han, hjälte eller monster?

En våldtäkt förstör en människa oavsett personens tidigare "synder" och får aldrig någonsin användas som straff. Våld löser inte våld, och genom att föreslå den här typen av bestraffningar tror jag vi bara ger näring åt den våldtäktskultur som infekterar vår vardag och vår värld. Det skapar en kultur som gör en viss typ av övergrepp okej - ett gäng kvinnor bestämmer sig för att systematiskt kränka, hota och skada på måfå utvalda män som går ensamma hem från krogen, bara för att de tröttnat så innerligt på alla män som tidigare gjort detsamma mot dem.
   Jag FÖRSTÅR tanken bakom; att väcka förståelse, att få fler att öppna ögonen, att få dessa oftast omedvetna män att inse vad kvinnor måste hantera dagligen, men det är inte rätt. Det kommer inte förändra morgondagen, det kommer inte öppna porten till en mer jämställd och varm värld där människor, oavsett hudfärg, kön och allt som nu kan anses skilja oss åt, har samma rätt och möjlighet att leva i trygg vetskap om att de är fria.

Denna bestraffningsmetod, att ge igen med samma mynt, föder bara mer hat, mer förakt, mer förtryck. Det gör inte att offret blivit mindre kränkt och våldtagen, det gör inte förövaren till mindre våldtäktsman, men däremot skapas det x antal nya sexualbrottslingar, som dock får samhället på sin sida.
Att våldta en våldtäktsman kommer inte få fler att fatta att en förändring måste till, det kommer inte väcka insikter till liv om att allas kroppar ska respekteras och det gör inte så att fler män "undviker" att göra sig skyldiga till övergrepp.
Jag tror snarare det blir tvärtom - våldta i förebyggande syfte, våldta som försvar, våldta som hämnd, våldta som terapi, våldta för att få tillbaka den kontroll man förlorade under sitt eget övergrepp.

Behöver vi verkligen det?


Saker jag ska skriva om


1. Hjärtat
2. Sexualitet
3. Män
4. Rädslan för män
5. Medvetenheten om att vi, när som helst, kan bli attackerade - men vi får inte vara rädda


Typ så.
Nån dag. Ta mig tid, prioritera, ta datorn till bibblan och inte gå därifrån förrän något blivit gjort.

Southland


Skåne är som alltid - som hemma. 
Inte som Mitt hemma: Mjölby och grå, trista gator. Men som jag önskar jag fick känna varje dag.
Jag är inte bara feminist, jag är sjuk också. Och vi pratar alldeles för lite om det psykiska, insidan, hur vi mår. Tack jag mår bra, hur mår du? och så är det över. Vi engagerar oss inte mer än så, vill inte dela med oss av vårt skitiga inre, vill ogärna höra på dem som törs.
Men jag tror vi måste det.
Jag är sjuk och för att bli frisk måste jag uppnå någon form av förståelse från andra, en acceptans till att jag fungerar så som jag gör.
Att skriva om övergrepp, grova våldtäkter, tysta våldtäkter och "tjatövergrepp" (som en väldigt vis person uttryckte det) är en bit på rätt väg, i rätt riktning mot något annat. Något som kanske är bättre än det här.

Det finns tusen sätt att krossa sig själv på, men bara ett sätt att läka. Havet kanske är mitt sätt. 
Idag lät jag det vilda, salta ta mig, ta min kropp, mitt hår, mina händer. Snäckskal och flinta och vit sand som fastnade i mina knäveck. Jag hade kunnat stanna där hela dagen, glömma allt annat. 
Drömfakulteten, Happy Sally, Evelinas och min brevväxling där sanden faller mellan sidorna.
Hur ska jag orka en vardag utan sältan?




Jag läser Flickan och skulden nu. Berörs, en sträng i mig som börjar vibrera. Vill så mycket. Ser en framtid, hittar bara inte orden. Det är just där jag ska ta plats, finnas, beröra andra, upplysa. Det sexuella våldet, de sexuella katastroferna, hur en människa formas så extremt utifrån sitt underliv - tränger du in i mig eller jag i dig? Kuken; ett blodigt svärd fyllt av makt. Fittan; en övergiven ruin som väntar på förfall.
   På min mage går att läsa: Min fitta är inte min själ.
Taget ut Drömfakulteten, en sanning jag alltid måste komma ihåg, alltid måste bära med mig. Jag får aldrig glömma den tid i mitt liv då mitt värde vilade ömt i någons kalsonger.
Ju hårdare stånd, ju större bekräftelse på att jag fanns och hade rätt till det. Att knullas blev ett vapen; förgör mig.
Kanske lyckades jag, kanske är det därför det är så svårt. 

Här i Skåne kommer allt ikapp mig. Vill sitta långa timmar vid stranden och skriva, betrakta världen och hur den förändras i gryningen. Snäckorna som läggs i en påse, hemresan som väntar runt hörnet. 
Imorgon ska Spindelpojken ta mig till Helsingborg, bara vi två utan barn. 
Ögonblick som varar för evigt. Evigheten i hans omfamning, hur han på något sätt lyckas lägga mitt värde i mig själv, utanför hans kretslopp. Ändå känns det ibland som om jag börjar och slutar i honom - på gott och ont. Med honom är det okej. För honom är det okej.
Inte att ge upp sig själv, men kanske att htta sig själv, skapas, formas, tryggas. 
Min hamn, mitt eviga slutmål, en destination som följer mig istället för tvärtom.
Kanske är det okej, att älska så. Att älska en annan människa trots att jag just nu mer eller mindre hatar hela mänskligheten. 
Mellan honom och mig råder just nu inga krig, ej heller någon vag fredsförhandling. Det är han och det är jag och barnen som gungar mellan oss likt sjögräs. Våra vakande händer möts i mitten och kanske är det där vi finner vår behörighet.




Om

Min profilbild

Autopiloten

If they could put one man on the moon - why not all of them? - Valerie Solanas

RSS 2.0